torsdag 30 september 2010

Inte lätt att älska


Några av oss har sett hur Kristi lidande beskrivs på ett utdraget och smärtsamt sätt i filmen ”The Passion of the Christ”, hur han piskas, plågas, misshandlas och hånas.  Hur lätt har vi inte att ge upp en vänskap, att bli ovän med någon, för att han eller hon säger något dumt, trampar oss på tårna eller gör något dumt. Hur mycket har vi inte förolämpat Gud, hånat honom och förnedrat honom, när genom våra ord, genom vad vi gör och genom att vi inte tänker så gudligt alltid. Det var mänskligheten, som du och jag är en del av, som förde honom till korset, som piskade honom, som slog honom och korsfäste honom. Ändå kallar han oss vänner.

Om du och jag är dåliga på att upprätthålla vår vänskap med Gud. Tänk så fantastiskt att Gud inte gav upp sin vänskap med oss, att han ännu älskar oss, trots allt vi gjort honom.

”Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner.”

tisdag 28 september 2010

Såna som du och jag


Kristus har gett sitt liv för oss. Han tog våra synder på sig och dog i vårt ställe. Det var inget vi förtjänade. Allt detta gjorde han av ett enda skäl, för att han älskade oss.

Genom detta har vi lärt känna kärleken, först nu ser vi vad sann kärlek innebär.

Kristus säger idag:

”Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner.”

Tänk att han ger sitt liv för sådana som du och jag och kallar oss vänner.

torsdag 16 september 2010

Att ge sig själv

Kärleken binder lärjungarna samman i församlingen. De hör samman inte för att de är så bra, de tar hand om varandra för att de är måna om varandras själar. Visst kan man vara en kristen alldeles själv, utanför församlingen. Men det var inte så Kristus menat. Han menade att det skulle finnas en gemenskap där man bär varandras bördor. Aposteln Paulus manar församlingarna i Galatien:

”Bröder, om ni kommer på någon med att begå en överträdelse, då skall ni som är andliga människor i mildhet upprätta en sådan. Men se till att inte du också blir frestad.  Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.” (Gal. 6:1, 2)

Kristi kärlek var sådan att han alltid hade för sina ögon att förbinda sina lärjungar vid Faderns kärlek, som för dem innebar liv och frälsning, som gav frukt i att Guds andliga gåvor bland dem förökades och växte till.

Detta är mitt bud att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.”, säger Kristus idag.

Han förklarar hur långt den kärleken är beredd att gå, han säger:

Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner.”

Att ge av sitt överflöd kan de flesta, att ge för att få tillbaka kan alla. Men den kärleken är sällsynt som är så innerlig att man till och med är beredd att offra sig själv. Kan vi säga till våra medsyskon i Kristus: ”jag älskar dig så mycket att jag är beredd att ge mitt liv för dig”?

Gud säger genom aposteln Johannes:

”Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder.” (1Joh. 3:16)

onsdag 15 september 2010

En annorlunda kärlek


Älska varandra”, är två ord som är lätta att formulera och lätta att uttala, men det är inte bara ord. Gud vill inte att det bara ska vara bara ord för oss, utan verklighet. Kristus förklarar för oss vad kärleken i lärjungaskaran innebär.

Kärlek betyder verkligen att vara fäst vid varandra, hängiven åt varandra och hjälpa varandra, som vi läser i Fil. 2:3, 4

Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras.”

Men den kristna kärleken är, förklarar Kristus, ännu mycket mer i den kristna församlingen.

ni skall älska varandra så som jag har älskat er.”, förklarar han.

Det betyder att se det Kristus såg. Han såg också till själen, till vad som var nödvändigt för vårt eviga väl. Han sade:

Vad hjälper det en människa att hon vinner hela världen men förlorar sin själ?” (Mark. 8:36)

Världen kan också tala om kärlek, men bara en lärjunge kan älska med en kärlek som ser till nästans själ, hennes eviga väl.

tisdag 14 september 2010

Det största budet


Joh. 15:12-17

Detta är mitt bud att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, eftersom tjänaren inte vet vad hans herre gör. Vänner kallar jag er, ty allt vad jag har hört av min Fader har jag låtit er veta. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni skall gå ut och bära frukt, sådan frukt som består, för att Fadern må ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Och det befaller jag er att ni skall älska varandra.”

Kristus hade tvättat sina lärjungars fötter, han hade förutsett Judas förräderi och lovat att sända dem sin helige Ande efter att han lämnat dem. Han håller sitt avskedstal. De kanske inte förstod det helt och fullt än, men han skulle lämna den här världen och överräcka till sina lärjungar sitt testamente, sitt arv, som de skulle bära vidare med sig.

De hade redan stridit om maktpositioner i Guds rike (Mark. 9:33-35) och de hade ifrågasatt Maria från Betanias dyrbara gåva till Frälsaren (Matt. 26:8).

I dagens text ber han dem som är hans lärjungar att lägga bort allt sådant. I Guds rike skall en annan princip gälla:

”Detta är mitt bud att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.” (v. 12)

Så klart och så enkelt. Finns kärleken så finns inte avundsjuka, då finns inte stöld, hat, begärelse till min nästas hus eller husfolk. Drar man bara ut konsekvenserna av kärleken så fungerar allt i det kristna umgänget, i lärjungaskaran, bland dem som är hans församling.

Älskar vi varandra, så följer vi tio Guds bud.  Någon hade frågat Kristus:

”Mästare, vilket är det största budet i lagen?"

Han svarade: "Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.  Detta är det största och främsta budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna." (Matt. 22:36 - 40)

Följer man det dubbla kärleksbudet, så följer man lagen och profeterna. Så klart och så enkelt, men ändå är kärleken den svåraste konsten, något vi får öva hela livet.

måndag 13 september 2010

"Gud borde!"


Gud borde se till att jag ändå gör mitt bästa”, säger människor. ”Gud förskjuter väl inte den fromme buddhistmunken i klostret som inte gör något annat än tänker på Gud hela dagarna”, säger människor. Men också den tanken är, säger aposteln, inget annat än hädelse.

”vem har först givit honom något som han måste betala igen?”

Gud är inte skyldig människan någonting. Människan är istället skyldig Gud allting. Det är ju vi som syndat, det är vi som brutit hans förbund. Det är vi som fått livet av honom, ett liv som vi förspillt i olydnad, i elakhet, i synd.

Skulle Gud se på vad vi verkligen förtjänar, vi alla människor, också de mest religiösa, också de som menar sig tjäna Gud i sin självvalda övning, så skulle vi dömas till ett evigt helvete. Men Gud låter oss finnas här några år på jorden för att han skulle genom evangelium kunna skänka oss sin nåd och förlåtelse. Är han skyldig oss det? Nej, men han gör det ändå, trots vår synd, trots att vi inte förtjänade det.

Människan vill vara autonom, hon vill vara självständig, hon vill vara den kring vilket tillvaron snurrar. Men hon är det inte.

Det är Gud som är tillvarons centrum som aposteln säger:

Av honom, genom honom och till honom är allting. Honom tillhör äran i evigheter.”

söndag 12 september 2010

"kan inte tro på en Gud som...."


Människor vill ofta träda upp som en sorts lärare till Gud. Man vill definiera sin egen gudsbild. Kanske vi hört människor säga: ”Jag kan inte tro på en Gud som…”, ”Min Gud skulle aldrig..” osv. osv. Men människan är inte Guds lärare, som aposteln säger i dagens text:

”Vem har lärt känna Herrens sinne eller vem har varit hans rådgivare? ” (Rom11: 34)
Aposteln refererar till vad profeten Jesaja säger i det 40:e kapitlet:

 ”Vem har utforskat HERRENS Ande, och vem kan ge
honom råd och undervisa honom? Vem rådfrågar han, för att denne skall ge honom förstånd och lära honom den rätta stigen, lära honom kunskap och visa honom förståndets väg?” (Jes. 40:13 - 14)

Vi har ingen rätt att definiera Gud efter vårt eget förstånd, att skapa sin egen gudsbild är inget annat än hädelse! Gud har definierat sig själv i den heliga Skrift, och det vi inte kan förstå om honom, det måste vi låta få stå obesvarat, och lämna åt Guds outgrundlighet inför vilken vi endast har att fall ner i tillbedjan.

lördag 11 september 2010

Om Gud verkligen ! !

Vi människor kan inte förstå Gud helt och fullt, här på jorden, därför att Han är totalt annorlunda, han är väsensskild från oss.

Människor jämför ofta sig själva med Gud, som om han vore en högre människa och säger: ”Om Gud verkligen älskar”, och så tänker man på vår kärlek, ”om Gud verkligen kan” och så tänker man på vår förmåga, ”om Gud verkligen vill”, och så tänker man på vår vilja.

Men aposteln säger:

”Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar.”

Gud säger genom profeten Jesaja:

Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger HERREN. Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar.” (Jes. 55:8, 9)

Det är inte en skrämmande tanke. Det är en trösterik tanke, när vi vet att Gud i sin outgrundlighet ändå är kärlek. Det är en tröst när det inte blev som vi tänkte, när livet inte blev som vi ville, när världen inte bjöd oss den lycka vi ville ha. Guds plan är annorlunda än vi tänkt ut, och den sker till Guds barns bästa, vad som än sker.

Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut.” (Rom. 8: 28)  

fredag 10 september 2010

Guds kärlek uppenbaras i Sonen


”Hur outgrundliga är inte för mig dina tankar, Gud, hur stor är inte deras mångfald!  Skulle jag räkna dem är de fler än sandkornen. När jag vaknar är jag ännu hos dig.” (Ps. 139:17, 18) 

När vi betänker Guds majestät, Guds upphöjdhet Hans helighet, så bävar vi, vi rörs i djupet av vår själ. Men för att vi inte ska förtvivla, tappa greppet och bli så förskräckta av Hans storhet så att vi flyr från honom, så har han också visat sin stora kärlek till oss genom sin Son, som aposteln Johannes säger:

Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.” (1Joh. 4:8 - 10)

Det skapade, du och jag, kan inte annat än lovsjunga när vi tänker på vem han är och vad han gjort. Så är det i himlen, de som är i Guds närhet kan inte annat än lovprisa honom, som Johannes beskriver i syn på ön Patmos:

Och jag såg, och jag hörde rösten av många änglar runt omkring tronen och väsendena och de äldste. Deras antal var tiotusen gånger tiotusen och tusen gånger tusen. Och de sade med hög röst: "Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen." Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet, ja, allt som finns i dem hörde jag säga: "Honom som sitter på tronen, honom och Lammet, tillhör tacksägelsen och priset, äran och makten i evigheternas evigheter." Och de fyra väsendena sade: "Amen". Och de äldste föll ner och tillbad.” (Uppb. 5:11 - 14)  

torsdag 9 september 2010

Varför varför varför ? ? ?

Just nu ser det underligt ut, men det är inte skäl att förkasta det Gud säger. När vi har det vidare perspektivet, när vi ser klart, på den andra sidan, i himlen då kommer vi att förstå, som det står skrivet:

Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt.” (1 Kor. 13:12)

Och det måste ju vara så, det är ju Gud som är Gud, inte vi. Varför måste jag lida? Varför händer det här? Varför ser livet ut som det gör? Gud vet skälet, Gud har goda svar, även om jag inte har det. Du och jag behöver lita på att svaren finns, även fast jag inte har de just nu. Det är tro.

Denna tro, tron på en Gud som uppenbarat sin kärlek genom att sända sin Son för att dö för alla våra synder och betala vår skuld inför Gud är också tron på en Gud som överstiger våra förstånd, för att Han är upphöjd och outgrundlig i sitt eviga Majestät och sin allmakt, denna  tro låter våra hjärtan mynna ut i lovprisning och tillbedjan.

”O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud!”

Visdomen finns inte hos dig och mig, vi kan inte förstå allt, den finns hos Gud, som psalmisten säger:

”Hur outgrundliga är inte för mig dina tankar, Gud, hur stor är inte deras mångfald!  Skulle jag räkna dem är de fler än sandkornen. När jag vaknar är jag ännu hos dig.” (Ps. 139:17, 18) 

onsdag 8 september 2010

Tron faller ner i tillbedjan inför det Gud döljer


”Det fördolda hör HERREN, vår Gud, till. Men det uppenbarade gäller för oss och våra barn till evig tid, för att vi skall följa alla ord i denna lag.” (5Mos. 29: 29) 

Inför ett sådant mysterium skall vi inte klandra Gud, eller dra egna slutsatser, utan med Paulus falla ner i tillbedjan:

O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar.”

Bibeln har uppenbarat att vår Herre Jesus Kristi sanna kropp och sanna blod är verkligt närvarande vid vår nattvard. Vi vet, men hur det går till kan vi inte förklara.

Det fördolda hör HERREN, vår Gud, till.”

Många vill förkasta eller får stora problem med sådant man inte kan förstå. Men Herrens rådslut är rätta, hans domar är rättfärdiga, hans vägar är visa, hans tanke är god, även då, den inte ryms i våra huvuden. Att erkänna detta är att tro.

tisdag 7 september 2010

Gud är både fördold och uppenbarad


Att veta är alltså inte detsamma som att förstå. Vi kan veta att Gud är allsmäktig, att han är rättfärdig, helig, kärleksfull och barmhärtig. Vi kan veta att Gud Fadern skapat vår värld, alla växter, djur och människan. Vi kan veta att människan föll i synd, och är en syndare av naturen, att Gud sände sin Son Jesus Kristus för att i tiden leva under Guds lag, lyda den uppfylla den och ta lagens straff på sig själv när han dog på korset, och hur Gud reste honom ur graven på den tredje dagen, hur han steg upp till himlen och sände sin helige Ande på pingstdagen. Vi vet det för att Gud uppenbarat det i den heliga Skrift.

Vi måste skilja mellan det Gud uppenbarat och det han inte uppenbarat.

Guds profet Moses skriver:

”Det fördolda hör HERREN, vår Gud, till. Men det uppenbarade gäller för oss och våra barn till evig tid, för att vi skall följa alla ord i denna lag.” (5Mos. 29: 29) 

Det fördolda är det Gud inte uppenbarat. Bibeln säger att Gud är en Gud och att han samtidigt är tre personer, den uppenbarar inte hur det hänger samman. Bibeln uppenbarar att Gud vill frälsa alla människor, att Gud är allsmäktig, att människan på inget sätt bidrar till sin egen frälsning och att de som till sist blir evigt saliga var utvalda till frälsning av Gud av evighet.  Hur det hänger samman kan vi inte förklara.

måndag 6 september 2010

Att vara verkligt klok är inte vad vi kanske tror


Kan du utforska Guds djuphet? Kan du utröna den Allsmäktiges fullkomlighet?” (Job. 11:7) läser vi i Jobs bok.

Man kan tro på Gud, utan att kunna förstå honom helt och fullt. Tron är förtröstan, det är att lita på, hålla sig till det vi vet, utan någonsin tro sig kunna förklara och begripa allt hos honom.

När barnet blir tillrättavisad av sina föräldrar är det inte säkert att det förstår varför. Varför får jag inte göra si eller så? Men det behöver inte heller förstå. Barnet kan lita på att föräldrarna vet bättre. Det är därför ett barn behöver föräldrar, därför att någon som vet mer och kan vägleda med sin kunskap, tar ansvar. Om ett barn visste och kunde allt om hur man skall leva och vad man kan göra, så hade det inte behövt föräldrar. Men nu har Gud gjort det så vist, att medan vi är små finns det två som är större som går före och visar vägen, och plockar upp om man faller.

På samma sätt är det med Gud. Gud vet allt och Han är större än oss. Han behöver inte förklara allt och vi behöver inte förstå allt, men vi att han är god, rättfärdig och helig, och det räcker för oss.

Tänk om det enda sättet att komma i gemenskap med Gud vore genom förståndet, den egna visheten. Då skulle ingen av oss genom hela historien bli frälst. Paulus frågar:

Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här världens ordvrängare? Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap? Jo, eftersom världen i sin visdom inte lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap som vi predikar frälsa dem som tror.” (1Kor. 1:20 - 21)

De visaste kan vara de oklokaste när det gäller att lära känna Gud och de som inte förlitar sig på sitt förstånd, de som är som barn, kan vara de som äger Guds vishet.

söndag 5 september 2010

Gud är outgrundlig i sitt absoluta majestät


Romarbrevet 11: 33-36

O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar. Vem har lärt känna Herrens sinne eller vem har varit hans rådgivare? Eller vem har först givit honom något som han måste betala igen? Av honom, genom honom och till honom är allting. Honom tillhör äran i evigheter, amen.”

Paulus brev till församling i Rom är som en hel liten lärobok i den kristna trosläran. Han går igenom de flesta av de viktigaste lärorna av i den kristna tron på ett grundligt och systematiskt sätt i brevet. Hur Gud uppenbarar sig själv i sitt handlade och sin plan får aposteln att brista ut i lovprisning.

”O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar.” (v.33)

Han har i kapitlen innan talat om Guds utkorelse av sitt folk Israel och tillbakavisat förnuftet invändning att om Gud utkorar utan hänsyn till oss så är han orättvis, med svaret:

Men du, människa, vem är du som går till rätta med Gud? Inte kan väl det som formas säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? Har inte krukmakaren den rätten över leret att av samma klump göra ett kärl för hedrande användning och ett annat för mindre hedrande?” (Rom 9:20, 21)

Nej, vi begränsade människor skall inte sätta oss till doms över det vi inte kan förstå i Gud väsen och domar. Det är också den röda tråden i dagens text:

”O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar.”

Människan skall inte ta anstöt av det outgrundliga, det obegripliga i Guds natur, utan falla ner i ödmjuk tillbedjan och lovprisning.

Den attityden finner vi hos de kyrkans fäder som författade den athanasianska trosbekännelsen som vi bekänt idag. Dessa kyrkofäder återger mysteriet att Fadern är Gud, Sonen är Gud och Anden är Gud, likväl finns det inte tre Gudar, utan bara en. Men de försöker inte förklara mysteriet utan lämnar det som det är, i tillbedjan inför det outrannsakliga.” "vi dyrka en enda Gud i tre personer och tre perso­ner i en enda gudom."

fredag 3 september 2010

Ge aldrig upp en människa!


Nikodemus har fått veta att allt han hittills gjort inte kunde skapa honom en väg till Gud. Det som är fött av köttet är kött, hade Jesus sagt och krossar därmed alla hans illusioner. Men Jesus ger också Guds väg till människan.

En annan betalade för hela världen och för Nikodemus: Jesus. Och Nikodemus, trodde. Han blev född på nytt av Guds Ande. Han skulle senare försvara Jesus inför Stora Rådet (Joh. 7: 50) och smörja hans kropp tillsammans med Josef av Aritmatea vid hans död (Joh.19: 39).

Har något av oss mött en Nikodemus? Han är till en början ingen imponerande person, trots att han är både rådsherre och farisé, han kommer till Jesus i skydd av mörkret för att ingen skulle se honom tillsammans med denne kontroversielle Jesus. Han är en fegis.  Men Jesus förändrar Nikodemus. Han gör den religiöse trälen till en kristen.

Låt oss aldrig ge upp en människa, hur hopplös han eller hon ser ut. Det hänger nämligen inte på människan, utan på Guds Ande som förändrar oss genom budskapet om den korsfäste Frälsaren, genom Ordet, genom dopet, genom avlösningen och genom nattvarden.

torsdag 2 september 2010

Hur läks syndens sår ?


”liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.”

Hur tror ni det kändes för den som blivit ormbiten och fruktade för att dö av ormbettet, att se upp på kopparormen och få nytt liv tillbaka i kroppen? Det måste ha varit en stor glädje.

Jesus blev också upphängd på en påle, ett kors. När vi ser på honom, när vi tror att Jesus har dött för våra synder, när vi tror att han är offret för alla våra överträdelser, när vi tänker på han är Guds lamm som offras för världens synd, då äger vi evigt liv genom honom, vi blir frälsta.

Har syndens orm bitit oss? Ja, vi är alla ormbitna av våra felsteg, våra synder och överträdelser. Låt oss se på Jesus, han är frälsningen, han är förlåtelsen för allt, stort som smått!

Jesus säger:

liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.” (14, 15)

Han uppmanar inte sig själv. Det är bara en beskrivning av det beslut Gud fattade förrän världens grund var lagd, att Människosonen måste dö. Gud kvittar inte synd. Ett offer måste erläggas för syndens brott, och även Nikodemus synder. Vi kunde inte betala priset, men Kristus betalade hela lösepenningen, hela köpesumman, hela skulden, med sitt eget blod, på korset.

onsdag 1 september 2010

En orm av koppar


Nu ska vi inte tänka att Gud drabbar en människa som en blixt från en klar himmel, att man ska gå ut i öknen eller ut i skogen och vänta på att Guds Ande ska blåsa på en. Jesus förklarar i dagens till när Gud drabbar en människa:

Ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen, Människosonen som är i himlen. Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.” (Joh 3:13 - 15)

Jesus hänvisar till vad som hände i 4:e Mosebok 21.  Israel vandrade genom öknen och Gud hade gett de en seger över kungen i Arad. Men när de gick genom Edom blev de otåliga och började klaga på Gud för att de inte var nöjda med maten. Gud sände därför giftiga ormar bland folket så att många dog. Men då vänder sig folket till Moses, bekänner att de syndat. Då sade Gud till Moses att sätta upp en orm av koppar på en påle. Om man blev ormbiten och såg på ormen, så fick man leva.

Jesus säger idag:

”liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.