lördag 30 april 2011

Info. bara för den som är 100% fullkomlig


Rent teoretiskt så kan man bli förklarad rättfärdig genom lagen, Guds lag. Men det förutsätter att man håller hela lagen till 100 %, i ord tankar och gärningar och aldrig bryter ett enda bud, någonsin. 

Men det har ingen människa lyckats med, förutom Kristus.

Man kan inte bli rättfärdig genom att hålla en liten bit av lagen. Paulus skriver:

Var och som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen. Ni har kommit bort från Kristus, ni som försöker bli rättfärdiga genom lagen. Ni har fallit ur nåden. Vi däremot väntar i Anden genom tron på den rättfärdighet som är vårt hopp”. (Gal.5.3-5)

fredag 29 april 2011

Nåd kan inte finnas tillsammans med villkor


Galaterna hade blivit lurade att lägga villkor till nåden. I deras fall var det omskärelsen. Men nåden kan inte finnas tillsammans med villkor. Är  det av nåd, så är det inte av gärningar.

Nåd betyder fri gåva, något som är gratis. Man kan inte först ge bort någonting och sedan kräva att få betalt.

torsdag 28 april 2011

Slav eller fri


Den som kämpar med att bli rättfärdig genom lagen säger Paulus i Galaterbrevet är en slav, en son till Hagar, slavinnan, en träl under Sinai, lagens ok. Men den som är ett barn efter löftet, han är en son till det himmelska Jerusalem, han är arvtagare, han är fri.

Till denna frihet har Kristus gjort oss fria” skriver han, ”stå därför fasta och låt er inte på nytt tvingas in under slavoket”(Gal. 5:1)

onsdag 27 april 2011

I samvetet får bara Kristus härska


Det är inget negativt med Guds lag. Lagen är helt enkelt en sammanfattning av Guds vilja för oss. 

En del av lagen gäller inte i nya förbundet, t.ex. omskärelsen, men ganska mycket annat är den moral, lydnad och renhet som Gud förväntar sig av sina barn. 

Lagen beskriver hur människan skall leva, men lagen hjälper oss inte att bli rättfärdiga inför Gud. Därför får lagen inte härska i samvetet. Den har ingenting där att göra. I samvetet skall bara tron på Kristus härska, tron att Gud är nådig för Kristi skull, tron att Guds Sons blod renar från all synd. 

Om någon frågar hur vi skall bli frälsta så får vi aldrig konsultera lagen. Samvetet skall bara lyssna till evangeliet som säger att vi är rättfärdiga genom tron på Kristus.

tisdag 26 april 2011

Paulus brev till församlingarna i Galatien

Gal.5: 16-24

” Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär. Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill. Men om ni leds av Anden, står ni inte under lagen. Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så skall inte ärva Guds rike.  Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär.”

Paulus brev till församlingarna i Galatien är ett av de strängaste brev han skriver och samtidigt ett av de trösterikaste. Till skillnad från nästan alla andra brev som han skriver så finns i inledningen av brevet ingen tacksägelse för allt som är bra i Galatien. Tvärtom så dundrar han på efter sin hälsning:
Jag är förvånad över att ni så hastigt avfaller från honom som har kallat er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium.” (1:6) ”Vem har förhäxat er”, skriver han, ”ni som fått Jesus Kristus framställd för era ögon som korsfäst?” (3:1)

Församlingarna i Galatien bestod av både judar och hedningar. Nu hade en grupp judar fått för sig att det inte räckte med tron för att vara ett Guds barn. Man behövde bli omskuren också. Och säkert invände hedningarna inte mycket mot det. Men när man ställde upp villkor för frälsningen så förstod Paulus att det centrala i evangelium höll på at bytas ut.

Därför undervisar han om vad lagen var till för, och om rättfärdiggörelsen genom tron.
·       Han visar att Guds lags uppgift inte är att ställa oss rättfärdiga inför Gud, utan visa att vi är syndare.
·       Han visar att rättfärdiggörelsen sker genom tron, en tro som håller fast vid att Kristus Jesus är världens Frälsare.
·       Tron är inte en finare typ av lag, tron är lagens motsats. Att tro på Kristus allena till salighet är att rättfärdiggöras utan gärningar, utan lagens verk. Genom tron ensam, av Guds rena nåd får syndare tillägna sig förlåtelse och frid med Gud.

Detta förklarar han med mängder av exempel för att dra galaterna tillbaka till det evangelium han en gång förkunnat för dem, och som en gång fört dem till tro.

måndag 25 april 2011

Jag vet att han lever !

Job 19:25-27

”Men jag vet att min återlösare lever, och som den siste skall han träda fram över stoftet. När sedan denna min sargade hud är borta, skall jag i mitt kött skåda Gud. Jag själv skall få skåda honom, med egna ögon skall jag se honom, inte med någon annans. Därefter trånar jag i mitt innersta.

Känner ni gudsmannen Job? Han beskrivs i Bibeln som en god och from man. Ja, Gud själv säger om honom att ”på jorden finns ingen som är så from och rättsinnig, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda.” (1:8) Han var också rik. Han ägde boskapshjordar och en stor mängd tjänare. Han var ”mäktigare än någon annan i Österlandet” och han hade också fru och tio barn.

Men få vanliga människor i Bibeln har drabbats av så mycket lidande som gudsmannen Job. Hans boskap blev bortrövat och dödade av åska (1:14-16), en storm slog sönder hans hus så att hans söner och döttrar dog (1:17-19). Han fick till sist bölder på hela sin kropp (2:7). Under allt detta så anklagade han inte Gud, utan höll fast vid sin tro på Gud. Det var inget fel på Jobs gudsrelation, men Job anklagar ändå inte Gud. ”HERREN gav och HERREN tog. Lovat vare HERRENS namn!”, sade han (1:21).

Till råga på allt får han sällskap av tre av sina vänner som ser som sin uppgift att spekulera som orsakerna till hans lidande och möjligen få honom at tro att allt var hans eget fel. Vi får inget svar på lidandets problem, av vare sig Job eller hans vänner. Men vi förstår att lidande kan drabba alla. Nej, vi känner inte Job. Och vi kan omöjligen sätta oss  in hans situation. Men visst kan vi förstå honom till en del, eftersom vi alla drabbas av lidande. Också sådant lidande som vi själva inte orsakar.

Man behöver inte ha gjort något särskilt fel för att gå igenom lidande. Vi lever i en syndig värld som trasats sönder genom Adams olydnad.  Vi omges av syndiga människor och vi har också synd i våra egna hjärna, i våra ord, tankar och gärningar. Men man behöver inte vara ond för att lida. Man kan få HIV, utan att ha haft omoralisk sex, smittan kan komma genom blodtransfusion eller från moderns blod. Man kan få sparken utan att ha misskött sitt jobb, om firman går i konkurs, man kan ha levt i trohet i 10, 20, 30 år och ändå råka ur för en skilsmässa om makan eller maken en dag lämnar. Man kan få cancer eller hjärtproblem även fast man skött sin hälsa.

Job konstaterar:

”alla jag känner är som främlingar för mig. Mina närmaste har gett sig av, mina vänner har glömt mig. Min familj och mina tjänarinnor betraktar mig som en främmande, en främling är jag i deras ögon.  Om jag kallar på min tjänare svarar han inte, jag måste ödmjukt vädja till honom. Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos mina bröder. Även små barn föraktar mig, så snart jag reser mig hånar de mig. För alla mina vänner är jag avskyvärd, de jag älskade har vänt mig ryggen. Mina ben tränger ut genom hud och kött, endast tandköttet har jag kvar.”  (19:14-20)

Job visste inte varför. Han kunde inte förklara varför, varken för sina vänner eller för sig själv. Men en sak visste han.

”Men jag vet att min återlösare lever, och som den siste skall han träda fram ur stofet.” (v.25)

Även fast allt verkade vara emot honom. Ja, till och med hans hustru ville få honom att vända sig ifrån Gud. Ja, trots att han såg döden i vitögat så vek han aldrig från sin Gud.

”jag vet att min återlösare lever.”

Hans egna jordiska vänner övergav honom i lidandet.  Men han visste att en vän skulle aldrig överge honom, fastän det rent mänskligt såg ut så.

”min återlösare”

Han såg sig inte om för att räkna vilka som räknade med honom. Han räknade med en, hans återlösare.

Vad är en återlösare?

Själva ordet är finner vi förklarat i  3 Mos 25 (vers. 25-55). Här berättas om att om man hamnat i skuld så kan man bli friköpt från skuld eller slaveri genom att en återlösare betalade lösepenning.

Psalmisten säger om de som vände sig till Gud:

”De tänkte på att Gud var deras klippa. Att Gud en Högste, var deras återlösare” (Ps. 78:35)

Job hade på samma sätt sagt några kapitel tidigare inför sina anklagare: ”Se, redan nu har jag i himlen mitt vittne, i höjden min försvarare.” (16:19)

Men nu säger han att han har en som friköper honom, en återlösare.

Hade han sagt: ”jag vet att min Frälsare lever”, så hade han talat sanning. Han hade han sagt: ”jag vet att min Segrare, min Härskare lever”, så hade det stämt. Hade han sagt: ”jag vet att min Försvarare lever”, så hade det också vart en bra beskrivning, ty djävulen hade varit hans åklagare i de första kapitlen. Men han använde inte de orden. Han sade: ”min återlösare”.

Job visste att han behövde bli friköpt. Trots sin fromhet och gudfruktighet, så förstod han att han hade tillräckligt med ofullkomlighet i sig så att det behövdes en lösepenning, att Gud betalade ett pris för att återlösa, friköpa honom från synden och skulden.

Det var i denne återlösare, denne som köpte honom tillbaka som han hade allt sitt hopp. Detta skrevs 2000 år innan Kristus kom.

Skriften säger:

Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd därför att Kristus Jesus har friköpt dem.” (Rom.3:23, 24)

Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe.” (Gal.3:13)

”I honom är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder.” (Kol.1:14)

Min återlösare lever. Det låter som ord hämtade ur nya testamentet, från påsktexterna. Han är uppstånden, han är inte här. Men det skrevs 2000 år för Kristus. Därför att den frälsande tron förändras inte. Den har sett likadan ut ända sedan den dag Gud förkunnade evangelium för Adam och Eva. Också Abraham gladde sig åt Kristi ankomst säger Skriften.

Det är en personlig tro. Han är inte bara andras återlösare, min återlösare lever. Den frälsande tron säger: Han har köpt hela världen fri från synden, skulden och skänkt den sin rättfärdighet och han har friköpt mig, med sitt eget blod som löspenning på korsets trä. Inte i mig själv, men i min återlösare, på korset är jag rättfärdig. Och överallt där han räcker mig sin rättfärdighet: genom dopet, genom Ordet, genom nattvarden och genom avlösningen, får jag den trösten.

Varifrån hade Job fått sin tro? Hade han hört löftena till Adam och Eva och patriarkerna upprepas? Var han en profet som fick orden direkt från Gud? Oavsett varifrån den kom, så förstår vi när vi läser hans trygga tillförsikt varför han inte övergav Gud när lidandet kom.

”jag vet att min återlösare lever”

Men kan man verkligen vara så spiksäker? Skriften säger: ”Tron är…en visshet om det man inte ser.” (Hebr. 11:1)

Den frälsande tron är alltid min tro. Det är inte någon annans tro, ingen kan tro åt dig eller mig. Och den är oberoende av andras uppfattningar.

Job var omgiven av sina filosoferande vänner Elifas, Bildad och Sofar. Vi är också omgivna av folk med uppfattningar. Men tron säger: ”Ni kan ha era tvivel, ni må gå er väg, ni kanske ser samma sak som jag men går en annan väg, ni kanske visar bort den Guds hand som räcks er, ni må ägna er åt era filosofier.

”Men jag vet att min återlösare lever”

Man kanske undrar: hur kunde Job hålla fast vid Gud, trots att hela tillvaron rasade runt honom? Men är det inte just därför? Om vi vet att vår återlösare lever, då orkar vi.

”Men jag vet att min återlösare lever, och som den siste skall han träda fram över stoftet.”

När den första människan drog synden över världen så följde också döden i släptåg efter, den kroppsliga döden.

”Jord är du, och jord skall du åter bli."  (1Mos. 3:19), säger Gud till Adam, och ungefär samma sak sägs vid begravningar än idag.  Kung Salomo konstaterar:

”stoftet vänder åter till den jord det kommit ifrån och anden vänder åter till Gud som gav den.” (Pred.12:7)  

Men det finns ett viktigt undantag från denna regel i vår historia. Han heter Jesus Kristus. På påskdagen, ja varje söndag, gläds vi åt att vår återlösare lever, och att han som den siste trätt fram över stoftet.

Våra kroppar drabbas av förgängelsen, såvida inte Kristus hinner tillbaka innan den dagen. Men Kristi kropp blev inte stoft. Kristus gick på påskmorgonen ut ur en försluten grav och uppsteg senare till himlen och härskar på Faderns högra sida i evig härlighet och makt.

Men jag vet att min återlösare lever, och som den siste skall han träda fram över stoftet.”

I Uppenbarelseboken säger vår uppståndne och förhärligade Frälsare:


Var inte förskräckt. Jag är den förste och den siste och den levande. Jag var död, och se, jag lever i evigheternas evigheter och har nycklarna till döden och helvetet.” (Uppb.1:17-18)

Kristus dog verkligen på korset, han offrades i vårt ställe får våra synder. På den tredje dagen går han ur graven. Han träder fram över stoftet som ett tecken på att han vunnit seger genom sin försoning på korset. Han är den förste och siste och han lever.

Job talade om vad som skulle hända. Han skall träda fram över stoftet. Vi får tala om vad som har hänt. Han har trätt fram över stoftet. Vilken glädje! Döden är besegrad!

Lille Filip föddes med Downs syndrom, en sorts utvecklingsstörning, men deltog ändå i en församlings söndagsskola. Som det är med barn i åttaårsåldern så var det svårigheter att få Filip accepterad bland de andra barnen.  Söndagen efter Påsk hade söndagsskolläraren ordnat med en pedagogisk aktivitet. Alla barnen skulle ta med sig varsitt påskägg ut i vårsolen och leta efter en symbol för nytt liv. Barnen återvände efter ett tag med sina ägg och man började med spänning öppna vart och ett av dem. Ett innehöll ett löv, ett annat en blomma eller en fjäril, och barnens ögon lyste av entusiasm när vart och ett av äggen öppnades.  Sedan öppnades ett ägg som var tomt. Barnen klagade. Det var dumt. Orättvisst, någon hade inte gjort sin uppgift! Filip höjde röste
-”Det är mitt!”
-”Filip”, sade en av eleverna, ”du gör aldrig någonting rätt! Det finns ju ingenting där!”
-”Det gjorde jag visst!” Sade Filip. ”Jag gjorde visst rätt. Det är tomt. Graven var tom!”
Tystnaden sänkte sig över barnaskaran. Filip dog några år senare av en infektion som ett vanligt barn kanske skulle ha överlevt, och hans söndagsskolekamrater lade tomma påskägg vid hans bår.

Vill vi veta vad sant liv är? Vill  vi veta vad som ger oss ett hopp inför döden och smärtan? Låt  oss ta varandra vid handen och genom Bibeln följas åt till trädgårdsgraven och höra änglarna förkunna åter och åter:

Var inte förskräckta! Jag vet att ni söker Jesus, den korsfäste.  Han är inte här. Han har uppstått, så som han har sagt. Kom och se platsen där han låg!” (Matt.28:5, 6)

Gudsmannen Job hade ingenting kvar, inga egendomar, inget hem, inga vänner, ingen familj och ingen hälsa, han hade bara en sak:

Men jag vet att min återlösare lever, och som den siste skall han träda fram över stoftet.” (Job.19:25)

Och han visste att i vissheten om honom som friköpt från synd och skuld och skänker förlåtelse, i visshet om honom som uppstår ur graven så fanns också en vidare förvissning:

”När sedan denna min sargade hud är borta, skall jag i mitt kött skåda Gud. Jag själv skall få skåda honom, med egna ögon skall jag se honom, inte med någon annans. Därefter trånar jag i mitt innersta. ” (v.26, 27) 

Han visste, och han kände det i sin egen kropp. En dag skall jag dö. Men egentligen kommer jag aldrig att dö. Jag kommer hem till Gud och på uppståndelsens morgon skall jag få tillbaka min kropp, förhärligad. Med min egen kropp och själ skall jag se Gud, jag skall få skåda hans ansikte.

En man lär ha sagt: ”Om ni hör att jag är död, tro inte på det! För den stunden kommer jag att vara så långt bort från döden som jag någonsin varit. I det ögonblicket kommer jag att vara mer levande än någonsin, ty jag kommer för alltid vara i Herrens närhet.”

Jesus sade: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.” (Joh.11:25, 26)

Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet.” (Joh. 5:24)  

Hur kan jag vara säker på det? Jag vet det, därför att Jesus har trätt fram över stoftet. Jag vet att jag skall uppstå i härlighet, därför Kristus Jesus har uppstått. Jag vet att jag en dag skall få se honom ansikte mot ansikte, därefter trånar jag i mitt innersta, jag längtar efter det, förklarar gudsmannen Job.

Amen

söndag 24 april 2011

Kristus är v erkligen uppstånden!


Markus 16: 1-8

När sabbaten var över, köpte Maria från Magdala, Maria, Jakobs mor, och Salome välluktande oljor för att gå och smörja honom. Mycket tidigt på första dagen i veckan kom de till graven då solen gick upp. De sade till varandra: "Vem skall rulla bort stenen från gravöppningen åt oss?"  Men när de såg upp, fick de se att stenen var bortrullad, den var mycket stor. De gick då in i graven och fick se en ung man sitta på höger sida, klädd i en lång vit dräkt, och de blev mycket förskräckta. Men han sade till dem: "Var inte förskräckta! Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är inte här. Se, här är platsen där de lade honom. Men gå och säg till hans lärjungar och särskilt till Petrus: Han skall gå före er till Galileen, och där skall ni få se honom så som han har sagt er." Då gick de ut och flydde bort från graven. Ty bävan och bestörtning hade kommit över dem, och de sade ingenting till någon, därför att de fruktade.”

Det finns hundratals religioner runt om i världen, och sen har vi kristendomen. Det finns 9 miljarder människor och kanske 2 miljarder av dem betecknar man som kristna.

Vad är det egentligen som säger att vår religion: kristendomen har rätt, och de andra har fel? En del kristna som inte vill verka högmodiga svarar: ”vi vet inte att vi har rätt, men vi tror som vi tror för att vi tror.” Andra säger: ”vi har vår övertygelse och de har sin. Vem som har rätt kan man väl inte veta förrän man har facit i handen? Vi har upplevt att vår tro är sann. Det är vi nöjda med.”

Men räcker ett sådant resonemang? Säger inte alla religioner att deras tro är sann? Kan man verkligen resonera så att kristendomen bara är ett antagande, en uppfattning bland alla uppfattningar? Vad är det då som säger att kristendomen är ett bättre alternativ än andra alternativ? Upplever inte en hindu att hans religion fungerar?

Om vi har rätt att diskutera så, och fortfarande kalla oss bibeltrogna, så behöver vi ställa oss frågan: resonerade de första kristna på det sättet? Sade någonsin Paulus, Petrus och Johannes: ”vi ska idag berätta om vad vi personligen anser. Vi antar att Jesus uppstod ur graven. ”

Nej, aldrig någonsin möter vi en sådan inställning hos apostlarna efter pingstdagen.

Aposteln Paulus skriver:

Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Kristus, och han inte har uppstått, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor. Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade.” (1Kor. 15:19, 20)

Vi läser om den första församlingen i Jerusalem:

”Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse”. (Apg. 4: 33)

Hur uppstod en sådan frimodig övertygelse, och vad är det som skiljer en sådan övertygelse från en hindus eller en buddhists övertygelse?

Andra religionerna kommer ur religiösa människors sökande, religiösa människors upplevelser. Siddharta Gothama, eller Buddhas lära bottnade i hans eget sökande efter sanningen om livet när han provade olika vägar och till slut nådde insikt under meditationen under Bhodi-trädet. Hinduismens vedaskrifter, upanishaderna och Bhagavad Ghita är nedtecknade som ett resultat av religiösa människors ivriga sökande efter sanningen, och de religiösa upplevelser man gick igenom efter meditation och kontemplation.

I de flesta religioner är själva de religiösa eller filosofiska idéerna det viktiga. Det är inte intressant om Krishna har funnits, det intressanta är budskapet i Bhaghavadghita.

Kristendomen är som religion inte sprungen ur religiösa hjärnors längtan. Tvärtom. Den kristna tron bottnar i en serie historiska händelser med centrum i hans död och uppståndelse. Och detta budskap var inte någon som de första kristna, lärjungarna själva ville ha eller trodde på. Lärjungarna trodde varken på Jesu död och uppståndelse, förrän dessa fakta pressades för deras ögon och medvetande. Budskapet kom inte ur en grupp människor som såg vad de ville se. Lärjungarna tvingades att vittna om vad de själva från början inte trodde på, eftersom de inte kunde förneka vad de sett och hört.

Johannes skriver:

Det ...det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och med våra händer rörde vid … är det vi vittnar.” (1Joh.1: 1)

Lärjungarna var inte en grupp religiösa genier, rabbiner med år av lärdom, de var enkla yrkesmän, fiskare och tullindrivare.

När de blev vittnen till Jesu död och uppståndelse, var de inte hängivande och glödande, utan rädda och skrämda, fyllda av otro och tvivel.

Just därför är kristendomen trovärdig. Den är inte frukten av människors önsketänkande, utan gudomlig helig historia, som pressas på människor som du och jag, svaga bristfälliga människor, tvivlande människor, som med korthuggna rader vittnar om händelser som förändrade historien.

Jesus är inte ens en ny religionsstiftare, hans budskap är inte en ny lära, han upprepade bara det budskap Gud gett till de första människorna: Adam och Eva och som förts vidare av profeterna under tusentals år. Jesus har inte ens skrivit en enda bok. Jesu huvudsakliga uppgift var inte att undervisa, även om han ägnade tre år till undervisning. Det mesta av undervisningen i evangelierna handlar om att förklara och förtydliga Mose lag, profeterna och Skrifterna som olika judiska lärare förändrat och förvanskat genom muntlig tradition.

Jesu uppdrag var att leva ett heligt liv, dö och uppstå ur graven. Det var därför han kom. Detta gjorde han för vår skull. Han dog i vårt ställa för att betala den skuld vi ägde på grund av våra felsteg, våra missgärningar, vår synd. Han uppstod för att bevisa att skulden, vår skuld, blev avbetalad på korset och döden besegrad.

Men låt oss följa med Markus beskrivning av vad som hände på påskdagens morgon.

”När sabbaten var över, köpte Maria från Magdala, Maria, Jakobs mor, och Salome välluktande oljor för att gå och smörja honom. Mycket tidigt på första dagen i veckan kom de till graven då solen gick upp. De sade till varandra: "Vem skall rulla bort stenen från gravöppningen åt oss?" (1-3)

Jesu uppståndelse sprang inte ur religiösa människors längtan efter att få tro att Jesus var uppstånden. Kvinnorna gick inte till graven för att se efter om han var uppstånden. De var tvärtom helt övertygade om att han var död, de hade sett honom blöda, lida och dö på de romerska soldaternas avrättningsredskap, korset. De kom till graven för att de var övertygad om att Jesu kropp var död och börjat ruttna i graven. De kom dit för att ge en enkel balsamering av kroppen genom att linda kryddväxter intill kroppen.

Texten innehåller till och med en förklaring till varför de kom just på en söndag. Enligt judisk sed fick man inte utför något arbete på en lördag, på sabbaten. Därför väntade tills söndag morgon.

De hade dock glömt att graven var förseglad med en enorm sten. Det var nu deras bekymmer, hur de skulle få bort stenen. Tre kvinnor räckte inte för att rulla bort den.

Men när de såg upp, fick de se att stenen var bortrullad, den var mycket stor.” (v. 4)

Stenen var borta. Var det nu så att de ropade: ”Ja! Ja!  Han har uppstått, precis som han sagt!”

Tvärtom, de blev förtvivlade. Johannes berättar att

Maria (från Magdala) stod utanför graven och grät. Och medan hon grät lutade hon sig in i graven. Hon fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, den ene vid huvudets plats, den andre vid fötternas. Och de sade till henne: "Kvinna, varför gråter du?" Hon svarade: "De har tagit bort min Herre, och jag vet inte var de har lagt honom." (Joh. 20:11 - 13)

Markus berättar:

De gick då in i graven och fick se en ung man sitta på höger sida, klädd i en lång vit dräkt, och de blev mycket förskräckta. Men han sade till dem: "Var inte förskräckta! Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är inte här. Se, här är platsen där de lade honom. Men gå och säg till hans lärjungar och särskilt till Petrus: Han skall gå före er till Galileen, och där skall ni få se honom så som han har sagt er." Då gick de ut och flydde bort från graven. Ty bävan och bestörtning hade kommit över dem, och de sade ingenting till någon, därför att de fruktade.” (Mark. 16:5 - 8)

Kvinnorna möter alltså änglar som berättar att Jesus uppstått. Senare, skulle de få möta honom själv. Maria från Magdala mötte Jesus alldeles intill graven. De andra kvinnorna mötte honom senare. Lärjungarna sökte Jesus själv upp.

Aposteln Paulus skriver:

Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu lever, medan några är insomnade. Sedan visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig.” (1Kor. 15:3 - 8)

Markus tar inte fram berättelsen om kvinnornas besök vid graven för att bevisa någonting. Han berättar bara vad de själva berättat. Om han hade velat bevisa någonting så hade han inte tagit med deras berättelse alls, därför att i judisk juridik räknades inte en kvinnas vittnesmål. Det är bland annat detta som gör hans skildring så trovärdig. Han skriver ner vad som hände, han skapar inte en historia.

Legender, och sagor har ett vackert språk, de är fyllda av beskrivningar som har med vad man vill berätta att göra.
Bibelns däremot berättelser är trovärdiga, därför att de är fyllda av torra detaljer, personnamn, namn på platser som man kan besöka än idag, tidsangivelser och beskrivningar av andra detaljer som kryddväxter, judiska traditioner och bruk och annat.

Johannes berättar t.ex. om vad översteprästens tjänare som Petrus högg örat av på hette, Malkus (Joh. 18: 10).

Evangeliernas skildringar av Jesu död och uppståndelse är trovärdiga berättelser därför att de innehåller så många för lärjungarna pinsamma beskrivningar som en person som fabricerat alltsammans hade utelämnat.

Lärjungarna flydde efter Jesu gripande. En av dem hade så bråttom att han lämnade linneskjortan och sprang iväg naken (Mark. 14: 52). Lärjungarna gömde sig rädda bakom stängda dörrar. Och när kvinnorna skulle berätta om vad de sett så står det att lärjungarna inte trodde på dem. Vilken religiös ledare vill skryta om sådan feghet och otro. Och när Jesus visade sig för Thomas, så trodde han inte ens fast han såg. Inte förrän Jesus erbjöd sig att låta honom känna i hans sårmärken, så trodde han.

Kvinnorna blev förskräcka, inte lyckliga, av att se ängeln, inuti klippgraven, men han gav dem ett glädjens budskap:

"Var inte förskräckta! Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är inte här.”  (v. 6)

Det är ett glädjens budskap. Men de var fortfarande rädda när de springer från graven och till en början berättar de inte, som Markus skriver.

Klart man kan förstå att kvinnorna var rädda efter att ha mött två Guds mäktiga änglar. Men Matteus berättar att de så småningom berättade, och att de gladde sig mitt i rädslan (Matt. 28: 8)

De hade ett budskap: Jesus är uppstånden!

Kvinnorna hade gått till graven på söndagsmorgonen. Så småningom började de kristna samlas på söndagen för att bryta bröd, fira nattvard och tala om Jesus (Apg. 20: 7). Den dagen kallades den första dagen, eftersom sabbaten var den sista dagen i veckan. Så småningom kallade man söndagen Herrens dag.

Det är därför vi har kommit samman idag. Därför att Jesus har uppstått.

Kvinnorna som gick till graven blev till en början rädda och ledsna när de kom till graven. Hur upplever du och jag det när vi kommit samman på Herrens dag, på söndagen? Är vi rädda, glada eller likgiltiga.

Är vi rädda så kanske det beror på att vi är rädda för Gud, vi är rädda för att våra samveten säger oss att vi inte lever som Gud vill att vi skall leva. Jag har fått ett glatt budskap till alla människor, ett budskap som uttalades för första gången av en ängel i klippgrav utanför Jerusalem för nästan 2000 år sedan att uttala idag:

”Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden”!

Det är ett glatt budskap, för är han uppstånden, då är det sant allt det han sade om att han tar all vår synd på sig och låter sig straffas för den på korset. Då är vår synd som skiljer oss från Gud borta. Då finns det ingenting som skiljer oss från vår Skapare. Då är våra synder förlåtna.

Det är ett budskap som ger glädje.

”Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden”

Är han uppstånden då är allt som sagts av honom och om sant. 

Vi kan säga med aposteln:

Eftersom han själv har lidit och blivit frestad, kan han hjälpa dem som frestas. ” (Hebr. 2:18)

Han … förmår bevara er från fall och ställa er inför sin härlighet, fläckfria och jublande - den ende Guden, vår Frälsare, genom Jesus Kristus, vår Herre” (Jud. V 24, 25) 

jag skäms inte, eftersom jag vet vem jag tror på, och jag är övertygad om att det står i hans makt att till den dagen bevara det som har blivit anförtrott åt mig.” (2Tim. 1:12)

I honom och genom tron på honom kan vi frimodigt och med tillförsikt träda fram inför Gud. ” (Ef. 3:12)

Han … förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker, genom den kraft som mäktigt verkar i oss” (Ef. 3: 20)

 Jag kan leva enkelt och jag kan leva i överflöd. Med allt och med alla förhållanden är jag förtrogen. Jag kan vara mätt och jag kan vara hungrig, leva i överflöd och lida brist. Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.” (Fil. 4:12 -13)

Amen

lördag 23 april 2011

Jesu sabbat i graven på lördagen


 På påskaftonen vilar Kristus i graven. Vi  begrundar hans död. Hans sabbat, vila, blir vår vila från lagen  och vi ser fram emot påskdagsmorgonen.



1. Den mun är tyst, som bad så ömt
För mänskors arma släkte,
Och kärleken den kalk har tömt,
Som heligheten räckte.
Till ro den gode Herden går,
Som gav sitt liv för sina får;
Från kval och strid och möda
Han vilar hos de döda.

2. Men evigt ej, o mänskors vän,
Din hjord du övergiver;
En liten tid, och så av den
Du återfunnen bliver.
Det korn som dött i jorden var
Skall efter korta väntansdar
Stå upp och frukter bära
Att hela världen nära.

3. O livets Förste, som steg ned
I gravens mörka sköte,
Mig i din nåd och sanning led
Till dödens vissa möte!
När från en värld av oro full
Jag sänkes i den tysta mull,
Må du min själ förvara
Bland dina frälstas skara.


1. Ditt lidande har nått sitt slut:
O Jesu, du har kämpat ut
För oss den svåra striden.
Ej förr än frid åt oss du vann
Du ville njuta friden.

2. Så vila, gode Herde, nu!
Du förr ej fristad haft, där du
Ditt huvud luta kunnat.
Det tjäll du ej bland mänskor fann
Dig hårda klippan unnat.

3. Du stilla grav, du sälla bo!
Min Jesus helgat har din ro.
När dödens afton skymmer,
Som han jag somna skall förnöjd
Från möda och bekymmer.

4. Du tunga sömn, du långa natt!
Min Jesus målet för dig satt.
När livets morgon flammar,
Som han jag träda skall med fröjd
Utur min vilokammar.


1.
Så är fullkomnat, Jesus kär,
vad om din död förkunnat är.
Vad Guds profeter förespått,
nu har det i fullbordan gått.

2.
I allt du Fadern lydig var,
till korsets död vår skuld du bar.
Ditt dyra blod har plånat ut
vår synd, och dödens makt är slut.

3.
Nu döden dina ögon sövt,
din mun är stum, ditt öga dövt.
Men ur din död vårt liv upprann.
Ej döden mer oss skada kan.

4.
I graven läggs en gång min kropp,
men det kan ej slå ner mitt hopp.
För döden är jag inte rädd,
ty graven var en gång din bädd. 5.
Vi tackar dig, o Jesus kär,
som oss igenom döden bär.
Se, gravens mörka port blir ljus,
en ingång till vår Faders hus.

6.
Bliv i vårt hjärta med ditt ord
den tid vi lever på vår jord.
Tag själv du där en vilostad.
Då blir vår gång mot graven glad.

7.
Du som besegrat gravens makt,
låt dina änglar hålla vakt
omkring mitt stoft, och låt min själ
av nåd hos dig bevaras väl.

8.
O du som ur din grav gick ut,
dig ber vi: Hämta oss till slut
ur dödens natt, att gå med fröjd
till ljus och liv i himlens höjd. 


fredag 22 april 2011

Långfredagen - Kristus dör


Betraktandet av Kristi kors
Betraktandet av Kristi kors skall syfta till ånger och tro Långfredagen är dagen då Jesus Kristus fastspikas på ett träkors utanför Jerusalem. Men det är inte här lidandet börjar, det hade stegrats alltsedan Kristus på skärtorsdagskvällen blir förrådd av Judas, förnekad av vännen Petrus, gripen av den romerska vaktstyrkan, förhörd av översteprästen Hannas, förhörd av Herodes och Pilatus och piskad och hånad av Pilatus soldater. Och nu ser vi  Honom på korsets trä.
Vad ger oss ett betraktande av den korsfäste Kristus? Ja, människor i allmänhet kan uppleva känslor av sorg och medlidande inför den lidande Kristus, precis som man grips av medlidande när man läser om torterade politiska fångar i Chile eller på Kuba. Men Gud vill inte att vi i första hand skall drabbas av medlidande vid betraktandet av den korsfäste Kristus. När kvinnor längs Kristi väg mot 

avrättningsplatsen Golgata grät, så sade han till dem:
"Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, utan gråt över er själva och era barn" (Luk. 23:28).
Betraktelsen av Kristi kors skall framförallt ge oss: 1) ånger över våra egna många synder som förde Honom till korset. 2) En djup glädje över den kärlek som drev Guds Son att älska in i döden och offra sig själv för våra synder.
Solen förmörkades av Kristi kors
"Det var nu omkring sjätte timmen. Då kom över hela landet ett mörker som varade ända till nionde timmen. Solen förmörkades"
(Luk. 23:44, 45).
Vid middagstid, då solen står högst på himlen drabbas alltså hela Palestina av en oförklarlig solförmörkelse. Det stämmer ju nämligen inte med våra naturlagar att solen kan förmörkas under fullmåne, som ju påsken inföll på. Krönikeskrivaren Phlegon berättar om en jordbävning förenad med solförmörkelse vid ungefär samma år, han skriver: det blev natt vid sjätte timmen på dagen, så att även stjärnorna syntes på himmelen. På samma sätt talar den 

hedniske historieskrivaren Thallus om ett mörker, men påpekar att det inte kunde röra sig om en vanlig solförmörkelse eftersom en sådan inte inföll vid fullmåne.
I tre timmar varade ett mörker över hela landet, säger Bibeln. De timmar Gud Fadern tog sin hand från Gudasonen. Det var som om själva naturen vittnade om att nu låg världens alla synder, dina och mina synder, på Kristus. Han som var Ljuset och Livet, var nu förmörkad av all den mörka ondska, all synd och skuld som smutsat ner världen alltsedan Adam och fram till den sista människan föds på jorden. Inte bara den fysiska solen, Kristus, den andliga solen, var förmörkad av ditt och mitt invärtes mörker.
Varför har du övergivit mig? Vi får ofta dras med små eller stora krämpor och bekymmer, till kropp eller själ. Men det största lidande man överhuvudtaget kan gå igenom, det är när Gud tar bort sin tröst och närvaro från en människa. När Gud skyler sitt ansikte för någon.
När Gud är närvarande då finns det tröst och förhoppning. Även om man vore tillsammans med Sadrak, Mesek och Abednego i den brinnande ugnen kan Guds närvaro göra vistelsen till en himmel, om än man vore i fiskens buk med Jona,  kan Guds närvaro göra omgivningen till ett tempel. Men saknas Guds närvaro så finns bara mörker och smärta och sorg. Vad skiljer oss från Gud? Ja, ingenting annat än synden. Så när Jesus hade hela världens synd på sig, så var Han i sanning helt skild ifrån Gud Fadern. Gud Fadern lät sin närvaro vika från Honom. Det är detta som kallas helvete, och det är därför Kristus idag ropar:
"Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" (Matt. 27:46).
När vi betraktar Kristi kors och hör dessa Hans ord så vill Gud att vi ska säga till våra hjärtan: "Det var för min skull. Det var för mina synder han blev straffad och övergiven. Jag är skyldig, men Gud låter sin vrede drabba Kristus, eftersom Han träder in i mitt ställe."
"Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd" (2 Kor. 5:21). "Det var våra synder han bar" (Jes. 53:5).
Haquin Spegel (ärkebiskop †1723) uttrycker det:
Betänk, att var och en synd är ett spjut, en spik, en törntagg, som stinger och sargar honom. När en människa lever i... dryckenskap, så skänker hon åt Kristus ättika och galla. När hon föraktar den fattige, så spottar hon Kristus i hans ansikte. När hon svär och förbannar, så river hon upp Kristi sår och kommer dem till att blöda. När hon med oaktsamhet hör Guds ord och vistas i Guds hus, då begabbar hon Kristi närvaro, såsom Herodes. När hon söker obillig vinning och fördel av sin nästa, då säljer hon Kristus, såsom Judas. (Passionsandakt, Haquin Spegel, Stockholm 1875, s. 324).
Betraktandet av Kristi kors bör alltså få oss att gråta, inte över Kristus, utan över oss själva, därför att det var våra synder som förde Honom, Guds rena och oskyldiga lamm, hela vägen från Betlehems krubba till Golgata kors. Våra synder, dina och mina, ingenting annat, det var för deras skull Han led helvetets straff på korset. Det var för dina och mina onda ord, onda tankar och onda gärningar Han blev övergiven av Gud.
Betraktandet av Kristi kors bör ta bort egenrättfärdigheten Betraktandet av Kristi kors bör få alla tankar på att vi själva kan ställa allting tillrätta inför Gud att fly bort. Om vi själva hade kunnat blidka Gud och betala för våra många synder så hade Gudasonen inte behövt lida döden för dem. Men eftersom våra synder var så stora och så svåra inför Gud, att vi inte kunde göra någonting för att  blidka Gud och betala vår skuld, måste Gudasonen träda in mellan Gud Faderns vrede och vår synd för att straffas i vårt ställe. Alltså är alla tankar på egen förtjänst inför Gud detsamma som att förkasta och trampa på Gudasonens lydnad och lidande på korset.
Du och jag behöver inte sona det Kristus redan sonat på korset, vi behöver inte betala det pris Kristus redan betalt, du och jag behöver inte för evigt bli övergivna i helvetet, Kristus övergavs av Gud Fadern på korset, för att vi skulle få frid med Gud, för att allt skulle ställas tillrätta inför Honom. Och i ljuset av korset har vi en nådig Gud.
Betraktandet av Kristi kors bör inpränta i oss två saker: 1) Så oändligt stor är vår synd! 2) Så oändligt stor är Guds nåd och kärlek till oss usla syndare!
Jag törstar
"Jesus visste att allt redan var fullbordat, och han sade därför för att Skriften skulle fullbordas: 'Jag törstar.' Där stod ett kärl med ättikvin, och de fäste en svamp fylld med ättikvin runt en isopstjälk och förde den till hans mun"
(Joh. 19:28, 29).
Den ättika man gav Honom kunde inte släcka törst och var inte heller till för att hjälpa Honom, utan för att plåga Honom ännu mer. Också detta var förutsett, Kristus talar i Psaltarpsalmen:
"Jag väntade på medlidande, men där var inget, och på tröstare, men fann ingen. De gav mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst" (Ps. 69:21, 22).
Så skulle cirkeln slutas; när Eva fann frukten på kunskapens träd god och därigenom drog synden in i världen, så skulle smaken av ättika för henne och Adams alla barn, få svida i Kristi mun för att återupprätta det första felsteget.
Ty Kristus hade en törst som var starkare än den kroppsliga törsten. Kristus törstade i sitt lidande efter vår frälsning. Han hade i sitt lidande druckit vredens bägare, men törstade ändå efter den bittra smaken, för att för vår skull uppfylla allt som hörde till Hans ställföreträdande lidande för vår skull.
Också vid Sykars brunn hade Kristi andliga törst efter människans frälsning varit större. Han hade bett den samaritiska kvinnan vid Sykar om vatten, men vi läser aldrig att Han drack. För Honom var törsten att få ge den samaritiska kvinnan orden om förlåtelse och levande vatten större än Hans egen törst efter vatten.
Så törstar Kristus efter vår ånger och sinnesändring. Han vill inte att vi ska vara likgiltiga inför vår skuld, vårt eget hårda hjärta. Han vill svalka sig med våra tårar av ånger, men framförallt med vår tro. Vill vi släcka Hans törst, så låt oss vända våra hårda stenhjärtan ifrån vår egen kamp. Han vill att vi ska se upp till Honom som törstar för vår skull och i sitt lidande och sin död är det levande vattnet för oss. I Honom behöver vi inte törsta i evighet, utan äger frid och syndernas förlåtelse.
För att tala bildligt så skall vi idag, i anslutning till Bibelns lära, säga att Kristus inte bara törstar efter vår ånger och vår tro. Han törstar också efter den kärlek som Han vill skall komma fram ur våra liv som en frukt av tron. När vi hjälper och bistår den behövande säger Kristus om detta på Domens Dag:
"Jag var törstig och ni gav mig att dricka... Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, har ni gjort mot mig" (Matt. 25:35, 40).
Kära kristna vänner, tänk att när vi bespisar den hungrige, ger den törstige att dricka, klär den nakne och tar emot främlingen, då stillar vi Kristi törst. När vi undervisar den okunnige, hjälper den vilsne på rätt väg, förmanar den felande, tröstar den bedrövade, så stillar vi Kristi törst. Genom att törsta i vårt ställe, har Kristus, en gång för alla, stillat vår andliga törst.
Det är fullbordat
"När Jesus fått det sura vinet, sade han: 'Det är fullbordat'."
(Joh. 19:30). "Och [han] ropade med hög röst: 'Fader, i dina händer överlämnar jag min ande'." (Luk. 23:46). "[Sedan] böjde [han] ner huvudet och gav upp andan." (Joh. 19:30).
När Kristus bär dina och mina och hela världens synder på sig, är Han gjord till synd, och döms, trots sin oskuld, som syndare av Fadern. Då kunde Han inte, som Sonen, tilltala Gud som Fader, utan utbrister: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig." Men Guds vredes bägare skulle tömmas till botten, så att Kristus till sist kunde säga: "Det är fullbordat." Då hade Han som sann Gud och sann människa avtjänat det eviga straffet för alla människor som fötts och kommer att födas till den här jorden.
Det saliga bytet Nu hade det saliga bytet skett. Vi hade fått lämna ifrån oss all synd och skuld som skiljer oss från Gud på Honom och Han överlämnade sin helighet och rättfärdighet som förenade Honom med Gud till oss. Det gör att vi, iklädda Hans helighet, Hans rättfärdighet och Hans laglydnad får närma oss Gud utan att skämmas och utan att blygas. I Honom har vi ingen skuld längre. I Honom är vi rena; rena som Adam var när Han skapades ur Guds hand, heliga som Kristus själv var inför Guds ansikte. Han byter våra synder mot sin egen rättfärdighet, som fången och den frie som bytte kläder och plats, så att fången fick gå ut ur fängelset. Vi har fått Hans rättfärdighets rena klädnad, medan Han på korset fick vår fläckade klädnad av orenhet och skuld. Detta är det saliga bytet! Det är fullbordat.
Det är fullbordat så att i Kristus ingenting längre skiljer oss från Gud. Därför uppmanar oss Bibeln:
"Bröder, i kraft av Jesu blod kan vi nu frimodigt gå in i det allra heligast på den nya och levande väg som han har öppnat för oss"
(Hebr. 10:19, 20).
"Då vi har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud, genom vår Herre Jesus Kristus. Genom honom har vi också tillträde till den nåd som vi nu står i, och vi jublar i hoppet om Guds härlighet"
(Rom. 5:1, 2).
Fullkomligt betalt Kristi ord: "Det är fullbordat!" är på grekiska ett ord tetelestai som användes när en som var skyldig hade betalt sin skuld. Med ett ord kunde sägas: tetelestai,  det är fullkomligt betalt, det är fullbordat. Efter att ha i djupaste ångest ropat ut sin ångest, blir nu Kristi ord fyllda av segervisshet. Nu hade lidandet nått sitt slut. Nu är det seger som ropas ut, inte förlust: det är fullbordat: "jag har vunnit mot synden, döden och djävulen." För människor kunde det se ut som ett nederlag att betrakta den lidande Kristus på korset med såren och smärtan. Men när Kristus ropas sitt: det är fullbordat: då var det i själva verket en segrare. Det är fullkomligt betalt för synden!
Fullkomligt betalt betyder: gratis! Det är fullbordat så att det nu inte längre finns något att tillägga till hans verk. Det är så lätt att tänka: "Skall jag få förlåtelse genom Honom, måste jag också göra mig förtjänt av den." Och så försöker människor med botbänk, handuppräcknings-avgörelser och lydnad att betala för gåvan. Men en gåva kan man ju inte betala för! Då är den ju inte längre en gåva utan en lön. Skriften säger: "Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus vår Herre" (Rom. 6:23).
"Det är fullbordat," säger Kristus.
Fullkomligt betalt - för att Kristus ville
"Och han böjde ner huvudet och gav upp andan"
(Joh. 19:30).
Han gav inte först upp andan, som människor gör, och böjde sedan ner huvudet, utan han böjde först ner huvudet, och gav sedan upp andan. Därför att ingen kunde ta livet ifrån Guds Son, Han måste lämna ifrån sig det frivilligt.
Han hade tidigare sagt: "Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. (Joh. 10:18). Ja, hur skulle de kunna det? Hur skulle det skapade kunna övermanna Skaparen? När de många beväpnade kom och skulle gripa Honom så sade Han bara ett ord, och de föll till marken. När Pilatus säger till Kristus: "Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att korsfästa dig?" så svarar Han: "Du skulle inte ha någon makt över mig, om du inte hade fått den ovanifrån." (Joh. 19:10, 11).
Under ytan av ringhet och svaghet döljer sig den evige sanne Guden. Han som skapat hela jorden, Hans händer drev de in spikar i, Han som uppehåller universums galaxer, Honom piskade de, Han som gav Moses budorden på Sinai berg i rök och eld, Honom spottade de i ansiktet, Han som har himmelen som sin tron och jorden som fotapall, Hans heliga fötter genomborrade de med spikar.
Fullkomligt betalt - för att Gud älskade världen Allt detta gjorde Gud av ett skäl, för att Han älskade världen, för att Han inte vill syndarens död utan att Han omvänder sig, för att Han inte vill att någon skall förgås utan att alla skall komma till insikt om sanningen. "Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja." (Joh. 10:18). Ja, "Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner." (Joh. 15:13).
När Kristus dog läser vi hos Matteus att "förlåten i templet [brast] i två delar, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna rämnade" (Matt. 27:51, 52). Om själva naturen bävar och skakar i sina grundvalar vid Gudasonens död, Gud give att våra stenhjärtan måtte beröras av Gudasonens kärlek.
 
 
 
 

AMEN

torsdag 21 april 2011

Skärtorsdag - Herrens Heliga Nattvard



Kristi intåg i Jerusalem skedde med triumf, med hyllningsrop och palmkvistar. Men segertåget skulle vara inledningen till lidandet. Kristus håller sina avskedstal (Matt. kap. 21-25), Han blir smord med olja som en förberedelse (Matt. 26:6-13) och så småningom blir Han förråd av Judas. Men mitt i mörkret, i skuggan av korset, ger vår Herre en gåva som Kyrkan alltid skulle bevara. Kristus instiftar Altarets Sakrament.
"Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: 'Tag och ät. Detta är min kropp.' Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: 'Drick alla av den. Ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse'." (Matt. 26:26-28).
Vi skall idag gå igenom Bibelns lära om nattvarden och ta upp en del av de missuppfattningar som råder kring denna lära.

De jordiska och himmelska elementen i Kristi nattvard
När Kristus instiftar denna högtid och befaller sin kyrka: "gör detta till minne av mig" (1 Kor. 11:24), så använder han det bröd och vin som brukades vid påskhögtiden. Därför skall vi i lydnad för Hans befallning: Gör det också använda bröd och vin, och ingenting annat.
Men Kristus tillägger något om nattvardens bröd och vin, som aldrig sades om påskens måltid, om brödet i nattvardsfirandet säger Han: "Tag och ät. Detta är min kropp." (v. 26) och om vinet säger Han: "detta är mitt blod" (v. 28).
I nattvarden ges oss alltså två olika delar, en jordisk del och en himmelsk del: dels vanligt bröd och vin, dels Kristi kropp och blod. Detta lär oss katekesen med orden:
Altarets sakrament är vår Herres Jesu Kristi sanna kropp och blod  under bröd och vin, instiftat av Kristus själv, för att vi kristna skall äta och dricka det.

Kristi nattvard har förvanskats av rom-katolikernas transubstantions- och mässofferslära
Ändå har människor inte lämnat Kristi enkla och tydliga ord som de är. Rom-katolikerna har kopplat egna idéer till nattvardsläran. Man säger att Kristus gav apostlarna makten att förvandla bröd och vin till Kristi kropp och blod.
Denna kraft eller förmåga överfördes senare till den romersk katolske biskopen och genom honom till den romerk-katolske prästen. Bara rätt vigda präster i apostolisk succesion har kraften att förvandla nattvardselementen och frambära Kristus som ett oblodigt offer i mässan. Nattvardselementen är enligt påven inte längre också bröd och vin, det ser bara ut så. Bröd och vinsubstansen har försvunnit  eller förvandlats och har bara utseende, egenskaper och smak kvar, kvar finns bara det offer den romersk-katolske prästen vill frambära: Kristi kropp och blod. Men detta kan vi inte utläsa ur texten: inget om prästens kraft, inget om bröd- och vinsubstansens förvandling, inget om mässoffer.
Kristi ord betyder verkligen att det bröd som utdelas är Kristi kropp och vinet Kristi blod, men brödet och vinet kallas fortfarande bröd och vin i Paulus återgivning av nattvarden (1 Kor. 11:27). Det betyder alltså att den himmelska delen: Kristi kropp och blod förenats med det jordiska: brödet och vinet, precis som Kristi gudomliga natur förenades med Hans mänskliga natur, så att Kristus ibland kallas Gud och ibland människa. Kristus är inte antingen eller, Han är sann Gud och sann människa i en person. Därför uttrycker vår bekännelse detta bibliskt med orden:
Kristi lekamen och blod är i sanning och väsentligen närvarande samt utdelas och mottages med brödet och vinet. (SKB. s. 611).

Kristi nattvard har förvanskats av de reformertas symbollära
En annan missuppfattning kommer från reformert håll. Det är uppfattningen att Kristi kropp och blod inte är närvarande alls i nattvarden. Den här läran omfattas av de flesta frikyrkorna här i Sverige och de liberala inom statskyrkan.
Man har lagt ner stor möda på att försöka bortförklara Kristi  klara och enkla ord. Inte för att man inte förstår vad Han säger, utan därför att man inte vill tro.
När man pressar de reformerta visar det sig nämligen oftast att vad det egentligen handlar om är inte exeges - försök att förstå texten - utan ovilja och förnuftstro. Man säger: hur skulle Kristi mänskliga natur kunna vara närvarande i nattvarden, när Han är uppstigen till himlen? Man säger att det är barbariskt att tänka sig att man äter Gudasonens kropp och blod osv.
Men vi är inte intresserade av vad som är passande för det mänskliga förnuftet. För oss räcker det med att Kristus sagt att det är så. För oss räcker Kristi: detta är.
Luther säger:
"Med det ordet kan du styrka ditt samvete och säga: 'Om än hundra tusen djävlar jämte alla svärmare komma med sitt tal: 'Hur kan bröd och vin vara Kristi lekamen och blod?' så vet jag, att alla andar och lärda tillsammans icke är så kloka som det gudomliga majestätet i sitt minsta finger.'  Här står nu Kristi ord: 'Tag och ät! Detta är min lekamen. Drick härav alla! detta är det nya förbundet i mitt blod' osv. Därvid förblir vi, och vi vill se den, som skall kunna mästra Kristus och få en annan mening i det han har talat." (SKB. s. 485).
Ändå har man på alla sätt försökt att mästra Kristus och få en annan mening i det Han talat.
Man har sagt att ordet: "är" inte betyder "är" utan "betecknar" eller "symboliserar." Jesus skulle alltså menat: detta bröd symboliserar min kropp. Men på inget ställe i Bibeln betyder ordet "är" något annat än "är." När Kristus säger: "jag är dörren" eller jag är "vinträdet," så betyder det inte att Han symboliserar vinträdet eller dörren. Jesus är verkligen den enda dörren till himmelen och Han är vinträdet i vilket alla kristna är inlemmade som grenar.
Man kan inte heller säga att ordet "kropp" när Kristus säger om brödet: "detta är min kropp," skulle vara en symbol för kyrkan som Kristi kropp. Men det var Hans verkliga fysiska kropp som offrades på korset, inte kyrkan som symbol för Hans kropp, om brödet i nattvarden säger Kristus: "Detta är min kropp, som utges för er" (Luk. 22:19).
Kristi nattvards innehåll skall förstås bokstavligt
Det är en språklig huvudregel att varje ord i första hand skall förstås bokstavligt. Enbart om orden eller sammanhanget visar att man kan tolka symboliskt skall man göra en sådan tolkning. Men på inget ställe förklarar Kristus eller apostlarna att instiftelseorden skall förstås symboliskt eller bildligt. Om Kristus hade velat att vi skulle förstå Hans Ord symboliskt hade Han förklarat det, eller visat det.
Tvärtom, när Paulus förklarar innebörden av nattvarden så understryker han ännu tydligare att orden skall förstås bokstavligt. Han säger i sitt första brev till församlingen i Korint:
"Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp" (1 Kor. 10:16).
Paulus säger inte att den ovärdige nattvardsgästen syndar mot tecknet, eller bilden eller symbolen av Kristi kropp. Nej han säger:
"Den som... äter brödet eller dricker av Herrens bägare på ett ovärdigt sätt, han syndar mot Herrens kropp och blod... Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig." (1 Kor. 11:27, 29).
Apostlarna tvivlade inte på Kristi ord i detta sammanhang, de diskuterade inte om det var möjligt att äta Hans kropp trots att Han fanns framför dem i fysisk gestalt.

I Kristi nattvard sker en övernaturlig sakramental förening
I Herrens Heliga Nattvard är alltså bröd och vin samt Kristi kropp och blod de delar som tas emot av nattvardsgästen. På inget annat ställe i universum sker en sådan sakramental förening av det gudomliga och det jordiska. Bibeln förklarar aldrig detta mysterium och vi kan inte heller förstå det, men eftersom Bibeln lär så, tror vi det. Vi skall inte tro mindre än vad Bibeln lär, men inte heller tro mer än vad Bibeln lär. Det betyder: vi skall aldrig försöka svara på spetsfundiga och nyfikna frågor kring Kristi närvaro i nattvarden som: "hur?," "när?" och "på vilket sätt?"

I Kristi nattvard talar Han om brödet och vinet som utdelas och mottages
Våra bekännelseskrifter gör en biblisk avgränsning inför sådan spekulation. Här förklaras att inget har ett sakramentets natur utanför det av Kristus instiftade bruket.
(Nihil habet rationem sacramenti extra usum a Christo institutum SKB s.624). Dvs Jesus hade instiftat nattvarden genom att uttala orden över bröd och vin (konsekration) och dela ut dem (distribution) till de närvarande som tog emot (reception). Det är så Kristus vill att nattvarden skall firas. Gör vi det, så vet vi att vi har Kristi kropp och blod närvarande. Man kan inte bygga upp läror kring delar i nattvardshandlingen (usus) eller utanför nattvardshandlingen. Är vi nöjda med det av Kristus instiftade bruket, så behöver vi inte fråga när Kristus kommer till brödet och vinet eller vad vi skall göra av det som blir över (reliqua). Kristus har befallt oss att äta och dricka Hans heliga kropp och blod, ingenting annat. Det är inte om brödet på patenen, utan det bröd som utdelas att ätas Kristus sade: "detta är min kropp."

Kristi instiftelse gör nattvarden till nattvard
Vad är det då som gör Kristi sanna kropp och blod närvarande i nattvarden? Låt oss direkt slå fast: det är inte nattvardsgästens tro som skapar närvaron, inte heller är det prästens värdighet. Det som garanterar Kristi närvaro i Herrens Heliga nattvard är Kristi instiftelse. De ord Han talade vid den första nattvarden och de ord Han säger till oss: "Detta är min kropp, detta är mitt blod" "Gör detta till minne av mig." Kristus har lovat att om vi gör som han säger: välsignar bröd och vin, delar ut och tar emot bröd och vin. Ja, om ett sådant nattvardsfirande säger Kristus till oss genom prästen som delar ut nattvardselementen: "Detta är min kropp och detta är mitt blod, förbundsblodet, för er och för många utgjutet till syndernas förlåtelse."

Kristi instiftelse är oberoende av personens värdighet
Även den som inte tror, tar emot Kristi kropp och blod. Det är därför Paulus varnar och manar oss till självprövning, så att vi inte försyndar oss mot Herrens kropp och blod. Den som inte tror tar nämligen inte emot nattvardsgåvorna till välsignelse utan till fördömelse.
Vi skall också varna för en annan fara i nattvardsläran. Det är om man gör närvaron beroende av prästens person. Guds löfte är ju detsamma oavsett om de som döper , eller firar nattvard är på det ena eller andra sättet.
Det är ju klart att det önskvärda hade varit om vi kunde med 100% säkerhet veta om nattvardsgästerna och de som delar ut gåvorna alla är troende. Men nu är ju inte tron någonting man ser. Ingen ska behöva gå oviss om han är rätt döpt eller fått en rätt nattvard. Guds sakrament är beroende av att vi gör som Han säger ingenting annat. Om vi tar vatten och uttalar doporden, så är det ett rätt dop. Om vi tillsammans med instiftelseorden utdelar bröd och vin i ett nattvardsfirande så har vi en rätt nattvard (i detta ligger givetvis att vi inte i förväg förstört en rätt förståelse av instiftelseorden, genom att påstå att "är" inte betyder "är," utan något annat).
Även fast vi anser att kvinnan inte har tillträde till prästämbetet så vill vi varna för en lära som spridit sig i Finland som säger att bara en man kan vara liturg vid ett rätt nattvardsfirande, dvs om en kvinnopräst skulle celebrera mässan skulle Kristi reala närvaro inte finnas.  Även fast vi förnekar kvinnans tillträde till prästämbetet så måste vi säga med Luther: om det så vore djävulen själv som uttalade instiftelseorden, så har vi en rätt nattvard, den är nämligen inte beroende av person, utan endast att vi håller oss till bruket (usus).

Kristi nattvard är evangelium
Vår visshet skall grunda sig i Kristi ord vid den första nattvarden. Det är om Hans Ord vår tro skall gripa, ingenting annat. Hans ord: "detta är," blir tillräckliga för oss, för att vi ska veta att Han är närvarande med sin kropp och sitt blod, i med och under bröd och vin. Och för att vi skall veta vilken välsignelse vi Har att hämta i Herrens Heliga Nattvard, har Han tillfogat: för er, utgiven och för er utgjutet, till
syndernas förlåtelse.
 
I nattvarden talar alltså Kristus om för oss, på ett tydligt och klart sätt, att det är för oss,  Hans blod utgjöts, det är för oss Hans kropp blev utgiven, för att vi skulle äga syndernas förlåtelse.
Bibeln säger att vi människor genom Adams syndafall gått vilse från Gud. Vi älskar vare sig Gud eller vår nästa, som vi borde. Detta kallas synd och synden gör oss skyldiga inför Gud. Det var därför Kristus kom till jorden. Eftersom vi på grund av vår medfödda svaghet inte kunde blidka Gud eller sona för våra brott, våra fel, sände Gud sin enfödde Son för att lägga våra synder på Honom och straffa mänskligheten i Hans korsdöd. På så vis blev Hans utgivna kropp och utgjutna blod, en gång för alla, betalningsmedlet, lösepenningen, borgensumman för vår skuld. I Hans korsdöd är vi förlåtna och försonade. I Hans död och uppståndelse har domsutslaget: "Icke skyldig" uttalats över en skuldtyngd värld, i Hans korsdöd och uppståndelse har domsutslaget: "rättfärdig" uttalats över en orättfärdig värld.
 
Den allmänna nåden kommer till oss genom nådens medel
Detta är en sanning som stå fast vare sig vi tror den eller ej. Men för att vi ska tro den, så att vi blir Guds barn och inte gör förlorade alldeles i onödan, har Kristus instiftat sina nådemedel.
Genom Ordet påminner Han oss om dessa sanningar när Han predikar för oss genom sina tjänare eller genom det lästa Bibelordet.
Genom dopet förenar Gud oss med Kristi död och uppståndelse. Genom dopet 
begravs vi till Kristi död, vår syndamänniska begravs med Honom genom vattnet, och genom dopet uppstår vi också med Kristus till nytt liv.
Gud har också gett oss avlösningen, att vi får bekänna våra synder för varandra, och att vi får uttala förlåtelsens Ord till den som bekänner sina synder, förvissa ångrande människor om den förlåtelse Kristus vann på korset.
Det fjärde nådemedlet Kristus givit oss är nattvarden. I nattvarden säger Kristus till oss genom prästen att Kristi kropp är utgiven och  Kristi blod är utgjutet för oss, till syndernas förlåtelse. Samma försäkran sker i predikan. Men i nattvarden får du och jag del av den kropp och det blod som en gång för alla vann segern på korset. För att vi ska vara fullkomligt vissa om att vi verkligen har del av Hans försoning, så gör Han oss delaktiga av försoningsmedlet, betalningsmedlet, lösepenningen: Hans kropp som hängde på korset  och Hans blod som utgjöts införlivar Han med oss var och en personligen. "Tag och ät, drick alla av den."
Att vi kan och får vara säkra på syndernas förlåtelse grundar sig på Kristi löftesord till oss: för er, säger Han, till syndernas förlåtelse. Vi lär oss i katekesen:
Den som tror dessa ord, han har vad de utsäger, nämligen syndernas förlåtelse.
Tror vi inte vad Kristus säger när Han lovar oss sin förlåtelse, så har vi ingen tröst av Sakramentet.
Men om vi litar på att Hans kropp och blod offrats för oss, ja, då kan vi vara glada och lyckliga i den tron. För äger vi förlåtelsen, ja, då är vi Guds barn, vi är himmelrikets arvingar, vi är Guds medarbetare, vi är får i Kristi hjord. Äger vi förlåtelsen i Kristi utgivna kropp och blod, då finns ingen skuld för oss, och finns ingen skuld så finns inget straff - då har vi evigt liv, då har vi övervunnit döden och helvetet. Om vi kunde föreställa oss bara bråkdelen av en sådan oerhörd skatt, så skulle vi alltid stråla av glädje, även när det gick oss emot. Som Luther säger: där syndernas förlåtelse är, där är också liv och salighet.
I Palmsöndagens evangelium ser vi Kristus tåga in i Jerusalem. Det är Han som kommer med frälsning till det otroende judafolket, Kristus gör också idag sitt intåg hos oss. Han gör det i Ordet och de helga sakramenten. Gud give oss att vi, när Han kommer till oss, inte avvisar Honom utan tar emot Honom i troende hjärtan.
AMEN