Kristus är den rättfärdige Telningen

Ingen kung på Davids tron hade varit fullkomligt rättfärdig, även om en del var sämre och andra bättre. Kung David tog den enkle soldaten Urias hustru Batseba och begick därmed äktenskapsbrott (2 Sam. 11) och hans son kung Salomo tillät dyrkan av andra gudar för att blidka sina utländska hustrur ((1 Kung. 11).

 Men Jesus Kristus var rättfärdig. ”Han hade inte begått någon synd, och svek fanns inte i hans mun” ( 1 Petr. 2:22)

Ingen av oss, är i oss själva, fullkomligt rättfärdiga inför Gud, alltsedan Adam. Genom Adams fall vilar en fördömelse över hela världen. Vi är alla syndare genom Adams olydnad. Det var därför Kristus den rättfärdige Telningen kom, Skriften säger:

”Liksom en endas [d.v.s. Adams] fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas [d.v.s. Kristi] rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv. Liksom de många stod som syndare på grund av en enda människas [d.v.s. Adams]  olydnad, så skulle också de många stå som rättfärdiga på grund av den endes [d.v.s. Kristi] lydnad:” (Rom. 5: 18, 19)

Jeremia profeterar om honom:

”I de dagarna och på den tiden skall jag låta en rättfärdig telning växa upp åt David. Han skall skaffa rätt och rättfärdighet på jorden.” (Jer 35:15)

Gud höll sitt löfte om den rättfärdige Telningen

Gud sade genom profeten Jeremia:

”Se, dagar skall komma, säger HERREN, då jag skall uppfylla det löfte som jag har talat om Israels hus och Juda hus. I de dagarna och på den tiden skall jag låta en rättfärdig telning växa upp åt David.”

Den åldrige Sakarias säger om Jesus när han förstår att Guds löfte går i uppfyllelse:

”Välsignad är Herren, Israels Gud som har besökt och återlöst sitt folk. Han har upprättat åt oss ett frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt, så som han för länge sedan lovat genom sina heliga profeters mun” (Luk. 1:67-69)

Gud håller sina löften!

”Men”, säger profeten Jesaja, ”ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning från hans rötter skall bära frukt. Över honom skall Herrens Ande vila.” (Jes. 11:1,2)

Isai var kung Davids pappa. Den davidiska släktlinjen som inte tycktes ge mycket frukt, den såg mest ut som en avhuggen stubbe, ur denna avhuggna stam skall det skjuta upp ett rotskott, en telning.

Vad kan vi förvänta oss av något så litet och harmlöst som ett rotskott en telning?

I början av vår tideräkning föddes han som en liten bebis i Betlehem, Davids stad. Hans mamma var en ung jungfru, Josef som var Marias man var en enkel snickare. Gud hade valt ut Maria för att föra sin evige Son in i mänsklighetens historia. 

De flesta judar anade aldrig att Guds löfte gått i uppfyllelse genom den kvinnas avkomma Gud lovat Adam och Eva. Därför att han var i människors ögon en oansenlig telning.

Han kom, han undervisade och han dog, och Rom fortsatte att styra över judarnas land.

Men för dem som var kvarlevan av Juda och Israel, en skara lärjungar, visade han att han dog inte förgäves. Hans död innebar att allt som offren i templet pekat fram mot gick i uppfyllelse, han offrades för världens synd, en gång för alla, den dag han hängdes upp på korset.

Det Gud lovat profeten Sakarja gick i uppfyllelse:

”Se, jag skall låta min tjänare Telningen komma…Och jag skall utplåna detta lands missgärning på en enda dag.” (Sak.  3:9)

Kung David hade också påmint Gud om det löfte som han sen lät gå i uppfyllelse, i en psalm:

”du skall ej låta din fromme se förgängelsen” (Ps. 16:10)

Gud lät inte Kristus se förgängelsen. På den tredje dagen efter sin död stiger han ur graven med sin gudamänskliga kropp. Synden var sonad, skulden betald och döden besegrad för alla tider; ormens huvud var krossad av kvinnans avkomma, precis som han lovat Adam och Eva. Gud hade hållit sitt löfte.

Vi människor sviker våra löften, till varandra och till Gud. Men tänk en sådan trösterik sanning: Gud höll sitt löfte!

Telningen

Jeremia såg på Sidkias vaktgård en framtid ungefär 600 år in i framtiden, en tid då Guds folk inte längre skulle styras av avfälliga och orättfärdiga kungar.

”Se, dagar skall komma, säger HERREN, då jag skall uppfylla det löfte som jag har talat om Israels hus och Juda hus. I de dagarna och på den tiden skall jag låta en rättfärdig telning växa upp åt David.” (Jer. 33: 15)

Adam och Eva fick löftet om att ormen skulle besegras genom kvinnans avkomma, kung David får löftet om en avkomling från honom med ett evigt konungadöme (2 Sam 7:12, 13), Job talade om honom Förlossaren som står upp över stoftet (Job. 19:25-27) och profeten Jesaja börjar före Jeremia tala om löftet om en rättfärdig telning som skall komma (Jes. 11:1).

Vad är då en telning? I en synonymordlista finner man orden: rotskott, skott, planta, ympkvist, stickling, avkomling och avkomma. Begreppet används för första gången om Kristus i Jesaja 11. Profeten berättar om hur Gud skall hugga av den lummiga kronan, om hur de resliga stammarna skall fällas, de höga träden störta ner. Han skall fälla snårskogen med järn. Orden handlar om Israels förskingring i Assyrien och Juda fångenskap i Babylon.(Jes. 10:10:33,34)

 

”Men”, säger profeten Jesaja, ”ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning från hans rötter skall bära frukt. Över honom skall Herrens Ande vila.” (Jes. 11:1,2)

Tron bryr sig inte om folks åsikter utan håller sig till Guds löften

Domen skulle falla över Jerusalem och Juda för att man vänt sig till andra gudar och levde i omoral. Fångenskap i Babylon och förödelse väntade dem.

Mitt i de ganska mörka framtidsutsikterna händer en lustig incident. Gud säger till Jeremia att Hanamel, hans kusin, skulle komma till profeten och erbjuda honom att köpa hans åker i Anatot, eftersom Jeremia hade inlösningsrätt att köpa den. (kap. 32) Om det nu var slut med Juda och Jerusalem så var det tid att sälja, men definitivt inte tid att köpa.

Och Jeremia köper åkern. Vad tycker folk om en sån profet? Ja, man tänkte förmodligen samma sak som man tänkte om Noa när han byggde en ark mitt på torra land (1 Mos 6), eller som man kanske sade om Abraham när han bröt upp från Haran för att gå till det land Herren skulle visa honom, alltså utan att veta vart han skulle (1 Mos. 12). Moses bodde i Faraos palats, men lämnade Egyptens visdom och skatter för att leda ett folk ut på en vandring genom öknen.

Folk sade kanske om dessa: ” de är dårar, det är en skruv lös någonstans!” Men så är ofta tron. Till det yttre har den ofta ett sken av dårskap. Att handla efter tron är inte att agera som alla andra.

Men tron är förstås inte att göra vad som helst, som faller oss in. Noa, Abraham, Moses och Jeremia handlade därför att de hade ett löfte från Gud. Det såg folk inte alltid. Men de brydde sig mer om Guds löfte än folks åsikter.

 

Gud hade sagt till Jeremia att han skulle föra hela folket tillbaka från Babylon efter 70 år. När folk i allmänhet sprang omkring och oroade sig, kanske avyttrade egendomar, som Jeremias kusin Hanamel, så agerade Jeremia i tro.  Folk kanske kunde se de kaldeiska härarna utanför murarna, med spjut, svärd, pilbågar och murbräckor. Men Jeremia såg till Guds löfte. Hans handling var ett yttre vittnesbörd om att en gång skulle folket ”köpa hus och åkrar och vingårdar i detta land.” (32:15)

Jeremia kunde inte hålla tyst

”Se, dagar skall komma, säger HERREN, då jag skall uppfylla det löfte som jag har talat om Israels hus och Juda hus. I de dagarna och på den tiden skall jag låta en rättfärdig telning växa upp åt David. Han skall skaffa rätt och rättfärdighet på jorden. I de dagarna skall Juda bli frälst och Jerusalem bo i trygghet. Man skall kalla det så: HERREN vår rättfärdighet. Ty så säger HERREN: David ska aldrig sakna aldrig sakna någon som sitter på tronen i Israels hus och de levitiska prästerna skall inte sakna någon som varje dag inför mig bär fram brännoffer och förbränner matoffer och offrar slaktoffer.” (Jeremia 33:14-18)

Vet ni när profeten Jeremia gav oss de underbara orden som vi läst i texten, ord om en Gud som står vid sina löften, om en rättfärdig tronföljare åt kung David, om frälsning för Juda och Jerusalem och om en bestående offertjänst inför Gud?

Det var som en inspärrad fånge i kung Sidkias vaktgård ungefär år 587 f. Kr. Profeten hade varit fräck nog att tala om för kung Sidkia att Jerusalem skulle intas av de babyloniska arméer som nu belägrade staden och att kungen själv skulle tillfångatas (32:1-5). 

Hade det varit en människas ord, så skulle man kanske uppfatta orden som förräderi, som ett svek mot kungen, som ett sätt att sänka stridsmoralen hos soldaterna i Juda folks armé. Men Jeremia hade fått sitt budskap direkt från Gud, därför kunde han inte tiga. Gud hade ju sagt till honom när han kallade Jeremia: ”Se, jag lägger mina ord i din mun” (1:9).