Ett brutet strå

"Han skall utbreda rätten bland hednafolken. Han skall inte skria eller ropa, inte låta sin röst höras på gatorna. Ett brutet strå skall han inte krossa, en tynande veke skall han inte släcka."(Jesaja 42: 2, 3)

De judiska barnen gick ofta ut på stranden för att leka. Där fanns gott om grova vasstrån. Man skar ner dem, karvade ur dem och gjorde fina flöjter. Det fanns gott om vass och inte alla var perfekta. Kom man över ett brutet strå, kanske man knäckte det på mitten och kastade bort det som skräp. Man ville ha ett bra och fint strå eller rör, så att man kunde spela fint.

Ordet ”brutet” används av Jesaja och andra profeter för att tala om människor med betryck. Det används också när man talar om misströstan. Man har upplevt tider i livet som gjort att man känt sig betryckt, tröstlös, ja bruten och knäckt.

Varför krossar han inte ett brutet strå? Det fanns ju tusentals andra? För barnen på stranden var ju inte ett strå viktigt som förresten inte dög någonting till.

"Ett brutet strå skall han inte krossa, en tynande veke skall han inte släcka."

På den tiden hade man inga elektriska lampor eller lysrör. Man hade små lerbehållare med en liten veke av linne som stack upp. Dessa lampor fyllde man med olja och tände veken. Men, med tiden kunde veken torka eller brännas ut. Då brann den inte ordentligt, utan det rykte lite om den. Man blåste ut lågan, klippte av den dåliga veken och drog fram nytt linne.

Men han blåser inte ut en tynande veke. Har vi inte många "utbrända" kristna, om man får använda ett så slitet uttryck? Vi har alla brunnit med en tynande låga ibland. Gud säger att han inte skall krossa ett brutet rör eller släcka en tynande veke.

Finns inte ibland oss människor som känner sig nedslagna, misslyckade, utanför, problemmänniskor, människor som inte lever upp till andras förväntningar? Många är snabba att avfärda dem, men det gör inte Jesus.

Herrens tjänare skulle utbreda rätten

Gud säger idag genom profeten Jesaja:

"Han skall utbreda rätten bland hednafolken.”

Rätten (mishpat) är ett viktigt begrepp hos Jesaja. Just i det 42: a kapitlet förekommer det flera gånger och förknippas med Messias uppdrag.

Bakgrunden finns i det 41: a kapitlet. Jesaja målar upp en rättegångsscen. Herren kallar hednafolken att träda fram och lägga fram sitt mål.

”Var tysta inför mig, ni kustländer, Låt folken hämta ny kraft, låt dem komma fram och sedan tala: Låt oss tillsammans träda inför rätta." (41:1)

Han ber folken från öster och väster att träda fram. Vem kan ge rättfärdighet på jorden, vem kan ställa saker och ting rätt? Under den tid profeten talar ska vi veta att både det babyloniska och det assyriska riket är mäktiga riken och den mäktiga staden Rom grundas inte långt efter Jesajas död. Kan de med sina gudar av trä och sten hjälpa?

Gud avkunnar sin dom:

"Jag ser mig om, men här finns ingen. Av dessa är det ingen som kan ge besked, ingen som kan ge ett svar på min fråga. Se, de är alla fåfänglighet, deras verk är ett intet, deras avgudabilder är vind och tomhet" (41: 28, 29)

Och så, i det 42: a kapitlet kommer Guds eget svar:

”Se, min tjänare som jag uppehåller, min utvalde. .Han skall utbreda rätten bland hednafolken... Han skall i trofasthet utbreda rätten. Han skall inte förtröttas eller brytas ner, förrän han har grundat rätten på jorden. Havsländerna väntar på hans undervisning. "

Det betyder inte att Kristus grundar rätten genom att uppträda som en ny laglärare, Det betyder att Gud fodrar fullkomlig rättfärdighet och att Kristus i sin person förkroppsligar rätten, Guds rättfärdighet och skänker människan sin rättfärdighet genom tron. Och tron kommer av predikan. Havsländerna väntar på hans undervisning.

Redan i det första kapitlet säger Gud genom profeten Jesaja:

”Genom rätt skall Sion friköpas" (1: 27)

Det är så frälsningen upprättas. Gud är en rättfärdig Gud och fodrar att rätten hålls helig. Det är inte så att Gud håvar in folk genom att förbise sin heliga lag. Gud låter inte udda vara jämt. Gud är helig och han fodrar helighet, han fodrar att rätten uppehålls inför hans heliga lag. Det var därför han gav oss Herrens tjänare, Messias, Kristus.

Guds krav på fullkomlig rättfärdighet uppfylldes genom att Sonen föddes av en kvinna enligt löftet och ställdes under lagen, för att vi skulle friköpas (Gal. 4:4,5).

På korset uppfylls Guds krav på rättfärdighet när straffet faller över honom. Vi är rättfärdiga, inte i oss själva, utan i Kristus, därför att han fullgjort vår rättfärdighet. Det är så Gud grundar rätten och genom undervisning utbreder Herrens tjänare rätten bland hednafolken.

Vad betyder ett godkännande?

När vi ser Kristus, begrundar honom, mediterar över honom, så ser vi framförallt på vem han är och vad Han gjort.

"Se, min tjänare som jag uppehåller, min utvalde, i vilken min själ har sin glädje. Jag har låtit min Ande komma över honom. Han skall utbreda rätten bland hednafolken. ” (Jesaja 42: 1)

"Min utvalde", säger Gud genom profeten. Och att han var Guds utvalde bekräftade Fadern vid hans dop.

Långt innan han gjort någonting, utfört något underverk; undervisat eller gått in i sin tjänst, försäkras han om Faderns kärlek, godkännande, utkorelse och behag. Så kunde han utstå människors hån, förakt och förkastelse. Folk i allmänhet kände inte behag i honom, men han bestod, han hade försäkrats om Faderns godkännande och behag.

Kristna vänner, vi upplever inte alltid människors godkännande och behag, de kommer inte att prisa oss för att vi står fast vid Guds Ord, tvärtom kommer de att hata oss. Men precis som för Sonen är det viktiga för oss att vi har Faderns erkännande. Då orkar vi stå ut och stå fasta i tron på Gud och hans Ord, då kan vi frimodigt bekänna Kristus för världen. 

Kristus har lidit döden för våra synder, han har gett oss förlåtelse. När Fadern godkände Kristi verk, så godkände han också oss, det var för oss han led. Hans rättfärdighet är vår rättfärdighet, hans helighet är vår helighet.

Att vara kristen är att se på Jesus!

"Se, min tjänare", uppmanar Gud oss genom profeten. Se på honom"(Jesaja 42:1)

"Se, Guds Lamm som tar bort världens synd" hade Johannes Döparen ropat, när han pekade på Kristus.

Se, honom! Ordet innehåller inte bara detta att kasta en blick, utan att ständigt skåda. Att se på Kristus är att fästa sin blick på Honom, om och om igen. Att behålla vårt fokus på Honom ständigt, att låta honom bo i våra hjärtan genom tron.

Själva kärnan i detta att vara en troende är inte bara att ha ett koncept, att vara på ett visst sätt, att gå i kyrkan och läsa Bibeln, kärnan i vår tro handlar om att se på Jesus. 

Men man kan inte skilja skådandet av Kristus från bibelläsningen, att ta emot honom i nattvarden och att höra predikan, det är så vi ser Honom, skådar hans gestalt. Men människor kan läsa sin Bibel och gå i kyrkan utan att förstå att allt handlar om att göra bilden av honom tydlig i våra hjärtan, så att vi ser honom.