Att ägna sig åt det viktigaste

Jesus är totalt orädd, som tolvåring i templet, trots att han varit utan sina föräldrar i tre dagar. Hans hjärta är uppfyllt av detta:  ”jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader"

Denna längtan är så stark att han stannar kvar i sin Faders hus, i templet, helt ensam. Det är därför han sitter bland lärarna, ställer frågor och ger svar. Hans hjärta lever av Skriften, av Guds Ord, ändå är han själv hjärtat i Ordet.

Vad är det som driver dig och mig? Vi drivs alla av olika saker. Man hade kanske förväntat sig att en tolvåring borde ägnat sig åt att leka med sina jämnåriga, springa på gatorna, men vi finner honom bland lärarna. Det fanns något som var viktigare än allt annat, som hade större värde än allt annat.

Ägnar vi oss det som är viktigt och viktigaste, eller är det andra saker som skymmer sikten? Skriften säger:

 ”sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.” (Matt. 6: 33)

”Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.” (2Kor. 4:18)

Hur ägnar du och jag våra liv åt det som tillhör vår Fader istället för bara åt oss själva? Genom att vara i Guds hus, genom leva nära evangelium i Ord och sakrament, genom att tala med våra familjer och anhöriga om Gud och Hans ord, genom att vittna om Jesus på skolan, på arbetsplatsen och bland våra vänner. Skriften säger:

”arbeta alltid hängivet för Herren, eftersom ni vet att ert arbete i Herren inte är förgäves.” (1Kor 15: 58)

Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?

Josef hade fått fungera som Jesu fosterfader. Maria var ju en jungfru när hon blev havande genom den helige Ande, men hon hade sagt till den tolvårige Jesus i templet:  ”Din far och jag har varit oroliga”

Nu säger Jesus inför Josef och Maria.

"Varför har ni letat efter mig? Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?"

Han talar om en annan fader, hans himmelske Fader: Gud. Ordet ”Fader” används sällan om Gud i gamla testamentet, bara 14 gånger i de 39 böckerna, och då aldrig på ett

personligt sätt. Men Jesus säger inte vår Fader, utan ”min Fader”. Det är så Kristus talar om Gud. Det är hans Fader inte bara på ett allmänt sätt, utan på ett personligt sätt, eftersom han är född av evighet av honom. Vi kan också kalla Gud vår Fader, men på ett annat sätt eftersom vi genom dopet adopterats in i Guds familj.

Han är angelägen om att ägna sig åt det som hör tillhör hans Fader. Han vet vem han själv är, och vem hans fader är. Han är inte bara Marias son, han är också Guds son. Därför måste han vara i templet, i hans Faders hus och tala med människor. Det var en sak vid detta tillfälle som gick före allt annat.

Vet du, vet jag vilka vi är? Vet vi med oss att Gud är vår himmelska Fader? Vet du och jag vem som skapat oss och som älskar oss?

Vi vet alla vem vår jordiske far är, men känner vi vår himmelske Fader? Kanske är det någon som inte känner Gud, som lever sitt liv, utan att vet vad som sker och varför, som framlever ett liv utan syfte och mål?

Vi blir vår himmelska Faders barn därför att Jesus som är Guds son blev människa för att ge oss tillbaka det barnaskap vi förlorade. Han dog för våra synder på korset för att med sitt blod köpa oss fria, han ger detta budskap genom evangeliet och skänker oss barnaskapet genom tron.

Skriften säger:

”åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.” (Joh. 1:12)

”Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus.” (Gal. 3: 26, 27)

Varför har ni letat efter mig?

Han var som en människa, men ibland gnistrar Jesu Gudom igenom, det är det som är epifanian, uppenbarelsen. Under epifaniasöndagarna får vi följa med Jesus och se hur hans gudomlighet och härlighet, ibland som en reva i täckelsen över en stjärna, strålar igenom under hans mänskliga naturs begränsningar.

”där han satt mitt ibland lärarna och lyssnade på dem och frågade dem. Och alla som hörde honom häpnade över hans förståndiga svar.” (Lukas 2: 46, 47)

Verbens tidsform i grekiskan antyder att de häpnade om och om igen. Nog hade de väl mött geniala barn, men detta var något utöver det vanliga. Annars hade de inte häpnat.

”När föräldrarna fick se honom blev de bestörta, och hans mor sade till honom: "Mitt barn, varför har du gjort så här mot oss? Din far och jag har varit oroliga och letat efter dig." (Lukas 2: 48)

Man måste förstå Maria och Josef. Självklart blev de lättade

när de äntligen hittade Jesus, men sedan kommer deras föräldraansvar in i bilden.

De hade oroliga sökt honom, och nu vänder de sig med sin oro till honom.

”varför har du gjort så här mot oss?”

”Då sade han till dem: "Varför har ni letat efter mig? Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?"

De flesta utläggningar jag läst tar inte riktigt Jesu motfråga på allvar. Han säger ju faktiskt här att de borde haft en kunskap som de inte tog tillvara.

Självaste ärkeängeln Gabriel, den ängel som stod över miljontals andra änglar och som talat med Daniel 600 år tidigare (Dan. 8: 15ff., 9: 21ff.) hade ju personligen sammanträffat med jungfrun Maria och förklarat vad för barn hon skulle föda, att han skulle bli till genom den helige Andes kraft och vara Guds Son och kung över Jakobs hus på Davids tron för evigt. 
För Josef visade sig en ängel vid inte mindre än tre tillfällen, för att tala om Marias och Guds son. 
När herdarna berättade för Maria och Josef om vad de hört genom änglarna om Guds Son, så står det att ”Maria bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta”(Matt. 2: 19). Hade hon gömt detta så djupt i sitt hjärta, att hon glömt? Vid två andra tillfällen i livet var Jesus tvungen att påminna henne om vem han var (Joh, 2: 3, 4, Mark. 3: 31-35). De som gör Maria till en himladrottning har glömt hur mänsklig hon var.

"Varför har ni letat efter mig? Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?"

Jesus som tolvåring

”När Jesus var tolv år gick de som vanligt upp till högtiden. Då festdagarna var över och de vände hem, stannade pojken Jesus kvar i Jerusalem, utan att hans föräldrar visste om det. De trodde att han var med i ressällskapet och gick en hel dag innan de började söka efter honom bland släktingar och bekanta.  När de inte fann honom, vände de tillbaka till Jerusalem och letade efter honom. Efter tre dagar fann de honom i templet, där han satt mitt ibland lärarna och lyssnade på dem och frågade dem. Och alla som hörde honom häpnade över hans förståndiga svar. När föräldrarna fick se honom blev de bestörta, och hans mor sade till honom: "Mitt barn, varför har du gjort så här mot oss? Din far och jag har varit oroliga och letat efter dig." Då sade han till dem: "Varför har ni letat efter mig? Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?" Men de förstod inte vad han sade till dem. Sedan följde han med dem ner till Nasaret, och han var alltid lydig mot dem. Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta. Och Jesus växte till i vishet, i ålder och välbehag inför Gud och människor. ” (Luk 2:42 – 52)

Judarna skulle enligt lagen varje år gå upp till Jerusalem för att fira påsk. Josef och Maria var fromma judar och vi möter dem idag på en sådan resa. Marias son Jesus var tolv år och reste tillsammans med dem. På dessa resor förenades de resande i skaror på flera tusen. Ofta gick kvinnorna för sig och männen för sig och förenade sig när man skulle slå nattläger. För barnen var förstås en sådan här resa en stor fest och ett äventyr; att träffa och leka andra barn från grannbyarna.

Nu hade de varit i Jerusalem, sjungit lovsånger, ätit av påskmåltiden, firat påsk och var på väg tillbaka till Nasaret då de gör den fasansfulla upptäckten:

”De trodde att han var med i ressällskapet och gick en hel dag innan de började söka efter honom bland släktingar och bekanta. När de inte fann honom, vände de tillbaka till

Credit to Royce Bair

Jerusalem och letade efter honom.” (Lukas 2: 44, 45)

Jag tror bara småbarnsföräldrar kan tänka sig in i känslan av att kanske ha tappat bort sitt barn. Kanske var det så att Josef trodde att han gick med Maria och tvärtom.

Det är varje förälders mardröm: när vi inte hittar barnet. Även om det bara sker för en kort stund så känner man panik, skräck och hjälplöshet. Man känner också skuld och skam och börjar anklaga sig själv och kanske varandra som föräldrar. ”Skulle inte du ha koll på honom?” Jag minns det så tydligt när Samuel som sexåring plötsligt var borta på stormarknaden i Gränby. Vart ska man börja leta? Det var en känsla av oro och skam, tills plötsligt det hördes i högtalarna: ”en liten ljushårig pojke söker sina föräldrar!”

Hur skulle det inte ha känts för Maria och Josef? De hade gått en hel dag utan barnet i detta vimmel av tusentals pilgrimer. Dessutom hade de inte bara anförtrotts med Marias barn, utan Guds son.

”Efter tre dagar fann de honom i templet, där han satt mitt ibland lärarna och lyssnade på dem och frågade dem.” (v. 46)

Nu vet vi inte om de letade tre dagar i Jerusalem, det var en stor stad med mängder av människor eller om man ska mäta den första dagsresan från Jerusalem tillsammans med dagsresan tillbaka, så att de letade en dag i Jerusalem.

De fann honom i alla fall i templet, där han satt mitt ibland lärarna. På den tiden satt man på marken när man var med lärarna.

”där han satt mitt ibland lärarna och lyssnade på dem och frågade dem. Och alla som hörde honom häpnade över hans förståndiga svar.” (v. 46, 47)

Undervisningen på den tiden var kateketisk, d.v.s. man förde ett samtal där olika frågor ställdes och där olika svar gavs. Det sätt på vilket frågan ställdes kunde i sig vara undervisning. Men Kristus som tolvåring, han var alltså inte ens religiöst myndig, det blev man som trettonåring när man blev lagens son, inte bara frågade, utan gav också svar. Man häpnade står det.

På samma sätt häpnade människorna när Kristus 18 år senare stillade stormen med sina ord (Matt. 8: 27) drev ut onda andar med sina ord (Matt 9: 33), botade sjuka (Matt 15: 31) och undervisade (Matt 22: 33) med auktoritet och inte som de skriftlärde (Mark. 1: 22). ”Var får han detta ifrån och vad är det för visdom han fått?” (Mark 6: 2) hade de senare frågat i synagogan i Nasaret.

Kristus var som tolvåring en helt vanlig judisk pojke, med mänskliga känslor och normalt utseende, trots att han var Guds egen son. Det var till och med så att han växte i kunskap, lärde sig mer. Ändå var han Guds son och Gud själv som funnits evighet, innan världens grundval var lagd.

Men när Kristus blev människa, så lade han av sig bruket av de gudomliga egenskaperna för att kunna vara och leva som människa. Han begränsade till och med sitt vetande. Skriften lär:

 ”Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden - döden på korset.” (Fil. 2:6 - 8)

”Det är…inte änglar utan Abrahams barn han tar sig an. Därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och sona folkets synder.” (Hebr. 2:16,17)

Storheten i officerens tro - och hur vår tro bör ser ut

"Då Jesus var på väg in i Kapernaum, kom en officer fram och bad honom: "Herre, min tjänare ligger lam där hemma och har svåra plågor." Jesus frågade honom: "Skall då jag komma och bota honom?" Officeren svarade: "Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak, men säg bara ett ord, så blir min tjänare frisk. Också jag är en man som står under andras befäl, och jag har soldater under mig. Säger jag till en: Gå, så går han, och till en annan: Kom, så kommer han, och till min tjänare: Gör det här, så gör han det." När Jesus hörde det, blev han förvånad och sade till dem som följde honom: "Amen säger jag er: I Israel har jag inte hos någon funnit en så stark tro. Jag säger er: Många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket.  Men rikets barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder." Till officeren sade Jesus: "Gå, som du tror skall det ske dig." Och i samma ögonblick blev hans tjänare frisk." (Matt 8: 5-13)

Storheten i officerens tro visar sig i att han för det första bekänner sin ringhet. Jag är inte värdig, säger han. Den som upplever sig värdig och nöjd i sig själv känner inget behov av frälsning, av förbarmande, av förlåtelse, av nåd och hjälp. Men officeren bekänner. ”Jag är inte värdig”.  Det är bekännelse av vilka vi är, men också en bekännelse av vem Gud är, att han är helig.

Storheten i officerens tro visar sig, för det andra i att han - utan att skåda, utan att uppleva, utan att erfara eller förnimma - bara genom att höra om Kristus och hans lära förlitar sig, förtröstar, lägger sin börda i Kristi händer. Ett ord

räcker, Kristus behöver inte komma personligen.

Storheten i officerens tro visar sig för det tredje i att han genom sin bekännelse avslöjar att han förstått vem Kristus är. Bara Gud själv kan uttala ord som frälser en människa från en säker död. Inser vi vidden av att äga i vår Bibel Ord från Gud själv? Inser vi vilken styrka, kraft, tröst och visshet vi har genom Hans Ord?

Till officeren sade Jesus: ’Gå, som du tror skall det ske dig.” Och i samma ögonblick blev hans tjänare frisk.” 

 Han fick en försäkran från Kristus om att hans tjänare var frisk.

Till sin Kyrka och församling har Kristus gett oss sitt heliga Ord, han har gett oss dopet, nattvarden och avlösningen. Låt oss ivrigt hålla oss till dessa nådens medel, och lita på Kristus.