Skall en kristen motiveras av rädsla?

Rädsla fungerar verkligen som en motivation i vår vardag som något gott. När man gör lumpen så drillas man att lyda order genom rädsla. Om man inte lyder order, så får man skäll av någon sergeant, man kanske får göra några extra armhävningar eller tillbringa helgen på kasernen om man inte sköter sig. I skolan vet eleverna att man kanske blir utvisad ur klassrummet eller får sitta i pinsamma samtal med föräldrarna om man inte gör sina läxor, kommer för sent eller inte sitter stilla. Folk stannar vid rött ljus och håller hastighetsgränserna för att man är rädd för att få böter och indraget körkort. Rädsla kan motivera folk att göra rätt.

Hur är det på det andliga området? Om Gud ville att vi skulle

lyda hans bud av rädsla för straff, så hade han kunnat montera en piska på våra ryggar så att vi fick ont varje gång vi bröt mot hans bud. Men Gud ville inte att vi skulle motiveras av rädsla. Han ville ha våra hjärtan, han ville ha en lydnad som motiveras av kärleken till honom. En sergeant kan kanske skapa en god soldat genom drillning, genom att vara sträng, men lydde soldaterna av glädje?

Gud vill ha våra hjärtan, han ville att vi skulle lyda honom för att vi älskar honom.

Johannes skriver:

”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan. Rädslan hör ju samman med straff, och den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken.” (1 Joh 4: 18)

Adam och Eva bröt mot Guds bud i 1 Mos 3. Det gjorde att de skämdes och blev rädda, så att de gömde sig bland träden i Eden. Hade de skäl att vara rädda? Ja, självklart, vid denna tid hade de inte hört talas om nåd och förlåtelse. Visst hade de sett Guds godhet i att han gav dem ett vackert hem i Edens lustgård. Men det var under den tid, de levde i lydnad. Nu hade de inget gott att förvänta sig av Gud, eftersom de brutit mot Guds lag.

När Gud söker upp dem så kommer han dock inte för att straffa och utplåna dem. De fick bära konsekvenserna av sitt handlande, men han dödade dem inte på fläcken. Han gav dem löftet om en Frälsare. Även om världen såg annorlunda ut efter fallet, med sjukdom, lidande och fysisk död, så hade han lovat dem en Frälsare. Kärleken från Gud hade drivit bort deras fruktan. Det ser vi av hur Eva talar när hon får sina barn Kain, Abel och Seth, hon ser dem som gåvor från Gud. Hon förstod att Gud är nådig.

Rädsla

Rädsla är känslan av oro och att vara omskakad på grund av närvaron av en verklig eller inbillad fara, ondska eller smärta. Rädsla är skräck, ängslan, fasa, fruktan, bävan eller oro.

Det finns olika typer av rädsla, förlamande rädsla; när man är så rädd att man inte vet vad man ska göra, beskyddande rädsla; när man känner en fara så att man beslutar sig för att handla för att försvara sig på ett korrekt sätt eller irrationell rädsla; när den rädsla man känner inte motsvara den fara man tror man utsätts för.

Vi är rädda för olika saker. Man kan var rädd för djur man tror är farliga, rädd för människor för att man är oroar sig för att göra bort sig, rädd för krig, rädd för fiender, rädd för döden, rädd för problem, rädd för det okända, rädd för begränsningar, för höjd eller djup och rädd för hur andra skall handla.

Kan rädsla vara synd? Ja, rädsla kan vara synd, om man inte har något att vara rädd för; så att man spiller tid och energi på inbillningar, när man är rädd för att man inte litar på Gud, när rädslan grundas på att man inte tror.

Aposteln Johannes talar om rädsla och kärlek. Rädsla eller kärlek sammanfattar allt vad olika sorts religiositet handlar om.

”I detta har kärleken nått sitt mål hos oss: att vi är frimodiga på domens dag. Ty sådan han är, sådana är också vi i den här världen. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan. Rädslan hör ju samman med straff, och den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken. Vi älskar därför att han först har älskat oss.” (1Joh. 4:17 - 19)

Bibeln talar om rädsla för Gud. Det finns två olika typer av fruktan för Gud. Man kan vara rädd för Gud, så att man inte älskar honom, utan upplever honom som ett hot, som en hämnare. Men det finns också en något som kallas gudsfruktan. Gudsfruktan har inte med skräck att göra, gudsfruktan är en vördnad, en beundran för Guds upphöjdhet och helighet. Sann gudsfruktan släpper inte taget om Guds godhet och barmhärtighet, utan älskar Gud samtidigt som man vördar Honom. Men det är inte det vi menar när vi talar om rädsla för Gud som synd.

Det finns människor som varken fruktar eller älskar Gud, det är förhärdade syndare, det är människor som både distansierat sig från sin egen synd och från Guds helighet och kärlek. Det finns människor som enbart fruktar Gud, en sådan fruktan kan leda dem till insikt om den egna synden och behovet av nåd, men rädslan i sig själv för ingen till närmare kännedom om Gud. Det finns människor som både är rädda för Gud och älskar Gud. Man är tvehågade, man är inte säker på var man har Gud, men någonstans tror man att Gud är kärleksfull. Den fjärde kategorin människor är de som älskar Gud och inte är rädda för honom. Kärleken har, som Johannes säger, drivit ut rädslan.

Johannes var själv ett exempel på hur kärleken kan driva ut rädslan. Johannes hade flytt när tempelvakterna kom för att gripa Jesus i Getsame. Han var så rädd att han lämnade linneskjortan kvar och flydde naken (Mark. 14: 51, 52).

Men när budskapet om Kristi uppståndelse nådde lärjungarna, så var han så ivrig att se in i graven att han spurtade förbi Petrus (Joh. 20: 3, 4). Johannes kallade sig själv ”den lärjunge Jesus älskade”, men eftervälden har kallat honom kärlekens apostel för att ingen av apostlarna skriver mer om kärlek än Johannes. Johannes själv ville bara tala om Guds kärlek till honom, men eftervärlden talar om Johannes kärlek.

Johannes skrev i sitt första brev:
 

”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan.

Handlingar drivna av kärleken till Gud

Vad är skälet till att vi ska gå till kyrkan så ofta vi bara kan? För att jag blir bestraffad om jag inte gör det? Nej, det är fruktans motivation. Det är för att Gud älskar mig, och för att jag älskar honom. Jag kommer till kyrkan för att höra om Guds kärlek i Kristus Jesus och försäkras om hans nåd och förlåtelse genom nattvarden och avlösningen. Vi skall komma för att vi älskar Gud när vi visar kärlek till våra bröder och systrar i Kristus.

Och om jag nu inte känner så mycket gudomlig kärlek i mitt hjärta, är det ett skäl att avstå från att gå till kyrkan en viss söndag? Nej, tvärtom! Då är det ännu viktigare att jag går till kyrkan, för att fyllas på med kärlek från Gud genom evangelium i Ord och sakrament. Vi kommer ihåg bilden av glaset med olja och vatten.

”den fullkomliga kärleken driver ut rädslan.” (1 Joh 4: 18)

Den kärleken försäkras vi om genom evangelium i Ord och sakrament. Gud vill inte att rädslan skall bli motivationen i våra liv.

Varför ska jag ta första steget om det uppstår en spricka i syskonskaran, om jag blir osams med en broder eller syster? För att folk inte ska tala illa om vår gemenskap? För att jag är rädd för att dö utan att ha hunnit försonas med honom eller henne? Nej, för att Gud har älskat mig först och jag visar min kärlek till Gud genom att älska mina bröder och systrar.

Kristus säger om synderskan i Simeons hus:

”Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek.” (Luk. 7:47)

Vår Gud är inte en sergeant eller en lärare med pekpinnen i handen. Han motiverar oss genom att sända sin enfödde Son att sona vår skuld. Han älskade oss så mycket. Låt oss ta med det budskap. Det driver ut fruktan och motiverar oss med Guds kärlek.

Jesus möter tvivlet hos de sina och vänder det till tro

Aposteln Thomas hade inte varit med vid Jesu besök och de andra lärjungarnas försäkran: "Vi har sett Herren," räckte inte för honom. För Thomas räckte det inte ens med att se, han måste känna. Åtta dagar senare skulle han få chansen.

"Då kom Jesus, medan dörrarna var låsta, och stod mitt ibland dem och sade: 'Frid vare mer er.' Sedan sade han till Thomas: "Räck hit ditt finger och se mina händer. Och räck hit din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte utan tro!' Thomas svarade honom: 'Min Herre och min Gud'." (Joh 20:26-28).

Det sägs att man kan få religiösa fanatiker att tro vad som helst och det är nog sant. Med religiös fanatism, hjärntvätt och en stark ledare, kan vilka som helst manipuleras.

Men i lärjungarnas rum, bakom de låsta dörrarna satt inga religiösa fanatiker, med rödblommig kinder och glänsande ögon, tvärtom. De var livrädda för judarna, de väntade inte på Kristus.

När Maria från Magdala gråtande lutade sig in i graven förväntade hon sig inte någon uppstånden Kristus. Hon tror inte när jordbävningen dånade och när hon ser den tomma gravplatsen. Hon är mest bekymrad över var de kan ha lagt kroppen. När hon väl får möta Honom tror hon inte ens då. Inte förrän Han tilltalar henne vid namn, på det där personliga sättet som Han alltid gjorde under sina vandringar, så förstår hon: det är Han, Kristus.

När hon skulle vittna om vad hon sett för lärjungarna så möts hon inte av någon godtrogenhet. Vi läser hos Markus:

"När de hörde att han levde och att hon hade sett honom, trodde de inte på det. Sedan visade han sig i en annan gestalt för två av dem som var på väg ut på landet. De gick och berättade för de andra, men inte heller de blev trodda." (Mark. 16:11-13).

Lukas skriver: 

"det kvinnorna berättade uppfattade dessa som tomt prat, och de trodde inte på dem." (Luk. 24:11).

Nej, lärjungarna var inga lättlurade religiösa fanatiker. Det enda
som kunde övertyga dem var klara fasta bevis. De varken ville eller vågade tro.

Aposteln Thomas ter sig ganska lik 2000-talets kritiska skeptiker:

"Om jag inte får se hålen efter spikarna i hans händer och sticka fingret i hålen efter spikarna och inte får sticka min hand i hans sida, så kan jag inte tro." (v. 25).

Inget mindre än en uppstånden Kristus kunde övertyga lärjungarna, och Han gjorde det. Därför firar vi påsk. Kristus kom till de sina, för att visa att Han var uppstånden. Han kom inte till Pilatus, eller till fariséerna. Han kom till lärjungarna, till Thomas, till Petrus och alla de som var Hans. Därför är vi glada över Kristi uppståndelse. Han har inte bara dött på korset för oss, Han har uppstått och besegrat döden och lever för evigt.

Även en tvivlande Thomas möter Han, och Thomas tillbeder Kristus med orden: "Min Herre och min Gud."

Vi ser hur milt och kärleksfullt Kristus bemöter sina rädda och tvivlande lärjungar. Han tröstar och uppmuntrar. Han hälsar de med frid och bemöter de med allvar och kärlek. Thomas är för Kristus inget nytt kyrkotuktsfall, utan ett älskat barn, ett litet vilset får som Han tar sig an, och tar sig tid till.

Han överser inte med tvivlet, men Han talar med honom för att hjälpa honom tillrätta.

Vi har inte Kristus hos oss idag i fysisk bemärkelse, men vi har fått apostlarnas ord för att vi ska tro. Vi läser: 

"dessa (tecken) har blivit nedskrivna, för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom tron skall ha liv i hans namn." (Joh 20: 31).

Tvivel och otro kan möta även Guds barn idag. Men då skall vi söka hjälpen på rätt ställe. Inte i känslor och upplevelser, inte i vårt inre eller i gärningar. Kristus har lämnat kvar sina dyra skatter till Kyrkan och församlingen, till lärjungarna, de troende. Vi har fått himmelrikets nycklar.

Han ville lämna dem hos de sina innan han for upp. För att vi inte skulle vända oss någon annanstans, utan söka nåden, och visheten hos dem som förvaltar nycklamakten, Kyrkan och församlingen. Vi har fått dopet, nattvarden och avlösningen för att dessa nådens medel skulle göra oss vissa om att vi är Guds barn i kraft av Hans försoning. Men framförallt har Han givit oss sitt dyrbara Ord, Bibeln. Apostlarnas och profeternas Ord har nedskrivits med ett syfte: "för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron skall ha liv i hans namn." (Joh 20: 31).

Den uppståndne Kristus ger de sina himmelrikets nycklar

"Jesus sade än en gång till dem: 'Frid vare mer er. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.' Sedan han sagt detta , andades han på dem och sade: 'Tag emot den helige Ande! Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder är han bunden'." (Joh 20:  21-23).


Han har knappt uppenbarat sig för de sina som uppstånden förrän Han lägger ett stort uppdrag på deras axlar. Många föreställer sig religion och kristendom som något ouppnåeligt, andligt diffust och långt borta. "Ska man komma i kontakt med Gud så gäller det att ihärdigt bygga på den där stegen till himmelen, eller balansera på lagens trådsmala lina mot evigheten, eller rena sitt inre för att Gud ska komma direkt från ovan, utan mellanled."

Men sådan är inte sann kristendom. Den handlar inte om hur människan kommer till Gud, utan om hur Gud kommer till människan, som korsfäst och uppstånden.

Och den nåd, förlåtelse och försoning Han vunnit tar Han inte med sig upp till himmelen, till Fadern, för att vi ska sträva mot en ouppnåelig himmel. Vi behöver inte söka nycklarna till himmelriket uppe i det blå, Han har givit dem till sin kyrka och församling.
"Som Fadern har sänt mig sänder jag er" (Joh 20:  21).

Luther säger:
"Detta är en stor och förträfflig sak, att varje rättskaffens herdes och predikants mun är Kristi mun samt hans ord och förlåtelse Kristi ord och förlåtelse. Har du synder, men bekänner dem och tror på Kristus, så skall kyrkoherden eller predikanten i Kristi stad och ställe förlåta dig dessa synder; och det ordet som han å Guds vägnar tillsäger dig, skall du mottaga, så som Kristus själv tillsagt dig det. Således gör man rätt däruti, att man kallar kyrkoherdens och predikantens ord som han predikar, för Guds ord. Ty det är icke kyrkoherdens och predikantens ämbete och ord, utan Guds eget." (Huspostillan, 1988, s. 276).

Kristus hänvisar inte till känslor och upplevelser, till gärningar eller till böner, Han ger oss sitt heliga Ord och sina sakrament. Vill du finns visshet om din frälsning - hör hans Ord! - Vänd dig till dopet! - Vänd dig till nattvarden! - Ta emot avlösningen!

Han räcker himmelrikets nycklar till sina lärjungar, till sin kyrka och församling. Fadern har sänt mig, nu sänder jag er. "Tag emot den helige Ande! Om ni förlåter någon hans synder sår är de förlåtna." (v. 19, 20). Jag har vunnit förlåtelsen, vill Han säga, nu skall ni räcka den vidare. Ni skall göra det mina lärjungar.

I Uppsala finns en grupp som kallas "kväkare." Dessa "fromma" människor samlas varje vecka. Man har ingen predikan, inget dop och ingen nattvard. Deras gudstjänst går till så att de sitter tyst en timma och väntar på att Gud ska tala direkt in i deras hjärtan. Men det är ju på tok fel! Kristus har kommit och han har talat, och inte bara det, han har gett sitt Ord till lärjungarna. Vi behöver inte vänta Kristus en gång till. Han har kommit och överlämnat alla dyra gåvor och skatter, nådens medel. Ord och sakrament - till församlingen - till att brukas.

Till Petrus hade han sagt: "Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen" (Matt. 16:19).
Den förlåtelse, den nåd Gud ger dig och mig i nådens medel - i Ord och sakrament - är inte annorlunda, är inte nya gärningar. Han har genom sin lydnad uppfyllt lagen för oss, Han har genom sin död tagit på sig skulden och straffet - den fulla förlåtelsen som Han vunnit överräcker Han åt oss - i Ordet, dopet, nattvarden och avlösningen.

Nycklamakten är konkret: "Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna" (Joh 20:  23).

Vi får gå till pastorn, eller en kristen broder eller syster, och bekänna våra synder. Skriften säger: "Bekänn... era synder för varandra"(Jak.5:16). Och så får den vi skriftar/eller biktar oss för, förklara, i Kristi stad och ställe, att synden är förlåten genom Kristi lydnad och kors. Om vi gör så, säger Kristus, så är synderna förlåtna. D v s, då vet vi, lika säkert som om Kristus själv hade sagt det.

Uppståndelsen förmedlar frid till Jesu lärjungar

"På kvällen samma dag, den första veckodagen, var lärjungarna samlade bakom låsta dörrar av rädsla för judarna" (Joh 20:19). 

Den sista veckodagen var lördag, judarnas sabbat, den första var söndag. Då var lärjungarna samlade "bakom låsta dörrar."
Johannes, som skriver försöker inte ställa sig själv i en god dager, han befann sig bland dessa som låst in sig. Han ville bara beskriva vad som faktiskt hände i Jerusalem, i Palestina, denna afton. Och så hamnar historieskrivaren som en av de fega uslingarna, som var rädda för judarna, och som inte trodde.

Det är väldigt avslöjande; de höll inte vakt med honom i Getsemane, de hade inte stöttat Honom den sista vägen, de hade inte försvarat Honom inför Pilatus och folket.

"Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade: 'frid vare med er'." (Joh 20: 19).

Evangelisten försöker inte förklara det oförklarliga, eller beskriva det obeskrivbara, utan återger kort och koncist vad som hände. Dörrarna var låsta, Jesus var korsfäst och begraven; "Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade: 'frid vare med er'."

Ordet "frid" eller "shalom" på hebreiska, var en vanlig judisk hälsning, ja, en som man använder än idag. Men när Kristus, den korsfäste och uppståndne uttalar orden, och i detta sammanhang, får orden, för lärjungarna och för oss, en särskild betydelse.

Bibeln säger om människan, sådan hon är i sig själv, enligt sin medfödda onda natur:

"Fridens väg känner de inte och rätten följer ej i deras spår. De går krokiga stigar, och ingen som vandrar så vet vad frid är" (Jes. 59:8 jfr Rom. 3:17).

Ofrid kom in i världen när den första människan adam bröt mot Guds lag och gjorde alla människor skyldiga inför Gud. Adam flydde ifrån Gud, och människan har flytt från Gud alltsedan dess. Därför att vi har syndat, därför att vi är skyldiga, har vi inte frid med Gud.
Det glada budskapet, evangelium, förkunnar något helt nytt: Gud har:

"skapat frid i kraft av blodet på hans kors - frid genom honom både på jorden och i himmelen." (Kol. 1:20).

Den rädsla människan kan uppleva inför Guds helighet och på grund av sin egen synd - får förbytas i glädje - i kraft av blodet på hans kors. Rädslan för Guds straff - får förbytas i frid - i kraft av blodet på hans kors. Kristus blev straffad i vårt ställe.
"Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår blev vi helade." (Jes. 53:5).

Jesus sade: " 'Frid vare mer er'." När han hade sagt detta visade han dem sina händer och sin sida. Och lärjungarna blev glada när de såg Herren. (Joh 20: 19, 20).

På korset är alla synder sonade, och betalda för, uppståndelsen är Gud Faderns sigill, Hans bekräftelse på att försoningsoffret är godtaget som en giltig pant, en full betalning.
"han... utelämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull." (Rom. 4:25).

Därför blir lärjungarna glada över att se Kristus, den korsfäste och uppståndne. Han har förhärligats nu, så att han både kan beröra, och gå igenom stängda dörrar, men han har sårmärkena kvar, för att påminna de sina om att det som en gång skett ännu gäller.
Därför har de, och därför har vi, anledning att vara glada. Bara en kristen vet vad en verkligt "glad påsk" innebär.

"Jesus sade än en gång till dem: 'Frid vare mer er. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.' Sedan han sagt detta , andades han på dem och sade: 'Tag emot den helige Ande! Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder är han bunden'." (Joh 20: 21-23).

Jesus, den uppståndne, firas av de kristna!

Påsken utropar det glada budskapet: "Herren är uppstånden!" Det är ett budskap som inte grundar sig på poesi, vackra formuleringar eller tankar som fötts i religiösa hjärnor. Påsken förankrar sig i historisk verklighet.

Bibelns historia växer fram ur en objektiv miljö. Det är en geografisk plats: Palestina, ett historiskt folk: judarna. Det är kungar som föds och kungar som dör, krig och fred, glädje och sorg. En vardag som fortfarande kan beskådas kring medelhavet, med fiskare, bönder, vingårdar och etniska motsättningar. I denna miljö träder en historisk person upp: Jesus, från Nasaret.
Hans härstamning på moderns sida beskrivs, hans kläder var tidstypiska: en livklädnad och mantel, och han såg förmodligen ut som en vanlig jude.

Men de människor som mötte Honom beskriver Honom inte som
en vanlig människa. Ja, Hans ankomst beskrivs som själva navet, centrum i den mänskliga historien. Så småningom sätter Hans efterföljare tideräkningens 0 till det år man räknar fram som Hans födelseår.

Vi har fyra personer som skrivit ned Hans levnadsteckning i Bibeln: Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Men inte ens de samtida skriftställarna har undgått Hans person. Han beskrivs av minst tre oberoende antika skriftställare, bl. a. den samtida historikern Josefus.

Vi samlas på söndagen och firar gudstjänst därför att Jesus från Nasaret var något oändligt mycket mer än en historisk person. Han var och är Guds evige Son. Vi samlas därför att Han gjort något som ingen annan historisk person gjort. Julius Caesar, Alexander den Store och Sokrates förblev i sina gravar - Jesus gick ut ur graven. Historiens kändisar fick alla möta döden, Jesus mötte döden och besegrade döden. Därför samlas kristna, inte på lördagen som judarna gjort i tusentals år, utan på söndagen. Därför att Jesus gick ut ur graven på en söndag.

Uppståndelsen visar för oss att Gud står fast vid sina löften

Om Jesus inte uppstått hade han ingen makt att frälsa syndare. Men eftersom han har uppstått vet vi att Jesus har makten att frälsa syndare. Det är en uppstånden Kristus, en segrande Kristus, en som triumferar över döden, som ger oss tron, bevarar oss i tron, ger syndare frid, förlåtelse, evigt liv och hopp.

Uppståndelsen ger oss hopp, för den visar att Gud infriar alla sina löften.

Om någon lovade att ge dig en miljon kronor på tisdag, och sedan tusen kronor på onsdag. Då skulle du förstås ha skäl att tvivla. Men om du då på tisdag finner en miljon på kontot, så lär du inte tvivla att du kommer att få den där tusenlappen på onsdag. Han hade hållit sitt första löfte.

Jesus har uppstått. Har vi då någon anledning att tvivla att förlåtelsen inte skulle gälla oss?  Eftersom Jesus har uppstått, har vi ingen anledning att tvivla på att han skall bevara oss att, att han ska ge oss evigt liv efter döden, att vi skall få komma hem till honom efter döden, att vi skall uppstå med våra kroppar.

Så fick kvinnorna som kommit med sorg vända tillbaka med ett glädjebudskap.

"Var inte förskräckta! Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är inte här. Se, här är platsen där de lade honom. Men gå och säg till hans lärjungar och särskilt till Petrus: Han skall gå före er till Galiléen, och där skall ni få se honom så som han har sagt er."

Du och jag har också idag fått höra ett glädjebudskap. Synden är inte vår herre, Jesus är vår herre. Skulden dömer oss inte Jesus har betalt skulden. Straffet skrämmer oss inte längre, Jesus har burit vårt straff på korset. Döden är inte en ändstation. Jesus har segrat över döden och ger oss evigt liv, en gemenskap med honom.

Låt oss gå och berätta för världen om Jesus, den korsfäste och uppståndne, Guds evige Son, som gått ur sin grav och skall komma åter.

Han kom till världen på ett övernaturligt sätt och lämnade den på ett övernaturligt sätt. Hans födelse var naturlig, men hans tillkomst i jungfrun Maris moderliv var övernaturlig. Hans död var en vanlig död, han dog en brottslings död. Men hans uppståndelse var övernaturlig. Jesu uppståndelse visar att Jesus är Guds Son som är segraren över synd och död. Jesu uppståndelse visar att hans verk är fullkomligt, när han på korset segrade över synden, döden och helvetet.

När vi döptas dog vi med Kristus och uppstod med Honom. Våra synder begravdes i dopet och vi ikläddes hans rättfärdighet. Låt oss vandra såsom pånyttfödda återuppväckta kristna.

Varför uppståndelsen är viktig för alla kristna

 När sabbaten var över, köpte Maria från Magdala, Maria, Jakobs mor, och Salome välluktande oljor för att gå och smörja honom. Mycket tidigt på första dagen i veckan kom de till graven då solen gick upp. De sade till varandra: "Vem skall rulla bort stenen från gravöppningen åt oss?" Men när de såg upp, fick de se att stenen var bortrullad, den var mycket stor. De gick då in i graven och fick se en ung man sitta på höger sida, klädd i en lång vit dräkt, och de blev mycket förskräckta. Men han sade till dem: "Var inte förskräckta! Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är inte här. Se, här är platsen där de lade honom. Men gå och säg till hans lärjungar och särskilt till Petrus: Han skall gå före er till Galiléen, och där skall ni få se honom så som han har sagt er." Då gick de ut och flydde bort från graven. Ty bävan och bestörtning hade kommit över dem, och de sade ingenting till någon, därför att de fruktade. ( Mark. 16:1 - 8)

Bevisen för hans uppståndelse var så viktigt för kristendomen att Gud sände sin budbärare för att säkra platsen, på samma sätt som polisen säkrar på en brottsplats. Man bevakar den. Nu finns ängel där. Han väntar på kvinnorna. Han enda uppgift är att öppna graven och visa platsen där han låg och berätta för dem att Jesus har uppstått.

Senare skulle Jesus visa sig för Emmausvandrarna, Petrus, Jakob, Johannes och resten av lärjungarna, en grupp på 500 troende vid ett

och samma tillfälle samt aposteln Paulus. Men det var viktigt att de hade fått se honom död på korset och den tomma graven med svepningen, för att de inte bara skulle se att han levde, utan att han verkligen hade återuppstått, besegrat döden.

Om han inte dött, så hade inte kunnat uppstå. Om han inte dött hade han inte kunnat sona för våra synder. Om man han inte uppstått hade vi inte haft Guds bekräftelse på att betalningen var mottagen.

Skriften säger:

”han… utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.” (Rom. 4:25)

D.v.s. våra synder förde honom till korset, och Guds frikännande dom, när han förklarade synden sonad, förde honom ur graven. Det var på grund av vår rättfärdiggörelse han uppstod. Gud förklarar syndaren frikänd och låter Kristus uppstå. 

 

Kristi död och uppståndelse hänger samman. Uppståndelsen är den säkra grunden för allt vi tror och hoppas på.

Vad uppståndelsen lär oss

 När sabbaten var över, köpte Maria från Magdala, Maria, Jakobs mor, och Salome välluktande oljor för att gå och smörja honom. Mycket tidigt på första dagen i veckan kom de till graven då solen gick upp. De sade till varandra: "Vem skall rulla bort stenen från gravöppningen åt oss?" Men när de såg upp, fick de se att stenen var bortrullad, den var mycket stor. De gick då in i graven och fick se en ung man sitta på höger sida, klädd i en lång vit dräkt, och de blev mycket förskräckta. Men han sade till dem: "Var inte förskräckta! Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är inte här. Se, här är platsen där de lade honom. Men gå och säg till hans lärjungar och särskilt till Petrus: Han skall gå före er till Galiléen, och där skall ni få se honom så som han har sagt er." Då gick de ut och flydde bort från graven. Ty bävan och bestörtning hade kommit över dem, och de sade ingenting till någon, därför att de fruktade. ( Mark. 16:1 - 8)

Nu sitter ängeln där för att vittna:

"Var inte förskräckta! Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är inte här. Se, här är platsen där de lade honom.”

Eftersom Jesus var död, och vi nu får veta att han lever, så kan det bara betyda att han besegrat döden.

Hur kan det ske? Vi förstår svaret på den frågan om vi förstår kopplingen mellan synd och död. Det är synden som ger döden dess kraft, precis som det är gadden som ger getingens stick obehagligt.

Bibeln säger att syndens lön är döden, och den säger att alla har syndat. Låt oss bara tänka på vilka synder vi begått denna vecka. Har vi kanske inte läst Guds ord under bön och med andakt? Det är synd. Har vi oroat oss för att vi inte litar på hans löften att beskydda och bevara oss? Det är synd. Har vi gjort val och tagit beslut som gynnar oss själva, mer än de ger äran åt Jesus?

Våra synder ger döden dess kraft och de har kraften att ta oss till helvetet för att lida för evigt.

I sitt lidande, bar Jesus helvetes straff för våra synder i vårt ställe. Med sitt blod tvättade Jesus oss rena från alla våra synders alla fläckar. Genom din död tog han bort synden från oss och tog den på sig själv.

Man skulle kunna säga att han tog bort gadden från getingen, genom att låta gadden sticka honom istället för oss.

Och när gadden är borta, när spetsen är borta, så är döden kraftlös. Jesus har besegrat döden genom att dö istället för oss. Aposteln Paulus säger:

"Döden är uppslukad och segern vunnen. Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus." (1 Kor. 15:54- 57)

Nu är döden besegrad. När Jesus lidit syndens straff till fullo, när han druckit Guds vredes bägare till botten, är synden sonad, skulden betalt och straffet avtjänat för en hel värld. Och om dödens udd, som är synden, är bruten, så är också döden besegrad. Därför går Jesu ur döden på tredje dagen.

Uppståndelsen ger oss en ny syn på döden. Döden är inte längre en återvändsgränd, vi behöver inte längre se på döden med rädsla, och förtvivlan. Den är inte vår fiende, den har besegrats. Eftersom Jesus fick liv, har vi också löfte om att få liv genom honom.

Jesus säger:

"Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör” (Joh. 11:25)

Ängeln hade berättat för herdarna om att han skulle födas. ”en frälsare [är] född åt er”. (Luk. 2:11) en ängel skulle också finnas i graven och vittna om hans uppståndelse:

"Var inte förskräckta! Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är inte här.”

Han är uppstånden, han är inte här

När sabbaten var över, köpte Maria från Magdala, Maria, Jakobs mor, och Salome välluktande oljor för att gå och smörja honom. Mycket tidigt på första dagen i veckan kom de till graven då solen gick upp. De sade till varandra: "Vem skall rulla bort stenen från gravöppningen åt oss?" Men när de såg upp, fick de se att stenen var bortrullad, den var mycket stor. De gick då in i graven och fick se en ung man sitta på höger sida, klädd i en lång vit dräkt, och de blev mycket förskräckta. Men han sade till dem: "Var inte förskräckta! Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är inte här. Se, här är platsen där de lade honom. Men gå och säg till hans lärjungar och särskilt till Petrus: Han skall gå före er till Galiléen, och där skall ni få se honom så som han har sagt er." Då gick de ut och flydde bort från graven. Ty bävan och bestörtning hade kommit över dem, och de sade ingenting till någon, därför att de fruktade. ( Mark. 16:1 - 8)

Maria från Magdala, Maria, Jakobs mor, och Salome var alla kvinnor som följt Jesus och hört hans undervisning. Det var till en början inte en särskilt glädjande söndag. Det var inte ens högtidsdag på den tiden, utan den första dagen i veckan, ungefär som på en måndag för oss. Det var därför de gick på en söndag. De skulle ju gå iväg för att utföra ett arbete. De skulle göra det sista arbetet de kunde göra för sin Mästare, när sabbaten judarnas vilodag var över.

Jesus hade de sett var verkligt död. Han hade gett upp andan på korset (Matt. 27:50), de romerska soldaterna hade drivit in ett spjut i sidan på honom för att försäkra sig om att han var verkligen var död, och som ett solklart tecken hade blod och vatten runnit ur honom (Joh. 19:35). Sedan hade man fått ta ner honom. Josef av Aritmatea hade gett honom en grav i en utgrävd grotta i ett berg. Där hade man lagt honom och Josef hade gett honom en första balsamering med kryddor som lindades mellan linnebindlar. Vi vet ungefär hur en judisk klippgrav ser ut, eftersom några sådana finnas bevarade i och runt Jerusalem. Man rullar en stor cylinderformade sten framför gravöppningen i ett spår. Så hade man gjort och eftersom det fanns ett intresse hos judarna att kunna bevara kunskapen om att han var verkligt död, så hade man sett till att försegla den med Pilatus eget sigill och sätta en romersk vaktstyrka,

Idag kanske man ger den döde en fin kista med marmorgravsten och blommor. På den tiden kunde bland judarna en sista hedersbevisning vara att man smorde den döda kroppen med kryddor, som en sorts balsamering. Det var därför kvinnorna gav sig iväg.

De kom för att lärjungarna var alldeles för rädda för att ge sig ut. De var rädda för att möta samma öde som Jesus. Att vara vid graven är ett sätt att bearbeta sorgen. De kände de att allt de hade levt för under tre år, hade tagits ifrån dem.

”Mycket tidigt på första dagen i veckan kom de till graven då solen gick upp. De sade till varandra: "Vem skall rulla bort stenen från gravöppningen åt oss?"

Vad förväntade sig dessa kvinnor när de gick iväg? De förväntade sig att finna en kropp. De hade glömt bort ett praktiskt problem som kunde göra att deras vandring varit helt förgäves. Framför graven hade den enorma stenen rullats. Tre kvinnor räckte inte för att rulla bort den.

Men de vänder inte tillbaka. Det måste lösa sig på något sätt! Hur snabba är inte vi att ge upp, när något stort och tung tornar up sig för våra ögon. Har vi tänkt på att Gud kanske har en helt annan lösning på problemet än vi själva kan klura ut?

”Men när de såg upp, fick de se att stenen var bortrullad, den var mycket stor. De gick då in i graven och fick se en ung man sitta på höger sida, klädd i en lång vit dräkt, och de blev mycket förskräckta. Men han sade till dem: "Var inte förskräckta! Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är inte här. Se, här är platsen där de lade honom.”

De hade sett neråt, kanske hade de stirrat i backen fyllda av gråt och sorg och med bekymret med stenen i tankarna. Nu ser de upp, och se ser att stenen är bortrullad.

Så, de går in i graven. De får nu se en ängel i graven, en himmelsk ljusgestalt.

”och de blev mycket förskräckta.”

Varför blir de rädda? Borde de inte bli glada?

Nej innan vi får höra evangelium skapar inte Guds och änglars närvaro glädje, utan fruktan, därför att vi är syndare och Gud är helig.

När Gud närmade sig Adam och Eva efter syndafallet gömde de sig för att de var rädda. När Jakob vaknade upp eftersom Gudsvision så insåg han att han var i Guds närvaro, och blev rädd. När Moses står ansikte mot ansikte med Gud när han nalkas den brinnande busken blir han rädd.

Men ängeln säger att kvinnorna inte behövde vara rädda.

”Var inte förskräckta! Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är inte här.”

Ängeln hade redan konfronterat människor den morgonen. Vi läser hos Matteus om vad som hänt tidigare på morgonen:

”Och se, då blev det en stor jordbävning, ty en Herrens ängel steg ner från himlen. Han gick fram och rullade bort stenen och satte sig på den. Hans utseende var som blixten, och hans kläder var vita som snö. Vakterna skakade av skräck för honom och blev som döda.” (Matt 28:2-4)

Till dessa romerska soldater sade änglarna inte att de inte skulle vara rädda. Men varför hade kvinnorna till skillnad från dem inte anledning att vara rädda?

Ängeln säger:

”Var inte förskräckta! Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste.”

Ängeln var Jesu sändebud. Det är honom ni söker. Han som är korsfäst och uppstånden. Ni är hans. Därför, var inte förskräckta.

Budskapet om den korsfäste och uppståndne också i sig ett fridens budskap.

Kristus hade ställts inför två olika mänskliga domstolar, det judiska stora rådet och den sekulära rätten: Pontus Pilatus tribun. Båda dessa hade avfärdat hans anspråk på att vara Guds Son. Båda dessa hade sökt skydda graven från intrång. En sten hade rullats för ingång. Pilatus sigill hade satts på graven, en romersk vaktstyrka bestående av sexton vältränade soldater hade satts framför graven.

Nu ligger de som döda på marken och stenen har välts över ända av en ängel, varför?

”Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är inte här”

De sekulära och religiösa myndigheterna hade underkänt Jesu anspråk på att vara Guds Son. Uppståndelsen är Guds eget bevis på att han var och är Guds evige Son. Skriften säger att han: ”genom helighetens Ande blev med kraft bevisad vara Guds Son alltifrån uppståndelsen från de döda” (Rom. 1:4)

Uppståndelsen visar att Guds alla löften är sanna. Evangelierna slutar inte med berättelsen om Jesu död och begravning. De slutar inte med sorg och förtvivlad. Evangelierna slutar med budskapet om en uppstånden Frälsare:

”Han är uppstånden, han är inte här”

Uppståndelsen bevisar att allt han sade var sant.

Ängeln i graven hade ett enda uppdrag: att berätta att Jesus, samme Jesus som de hade sett varit korsfäst, och som de sett läggas i graven, nu är uppstånden. Hans uppgift var inte att öppna graven för att Jesus skulle kunna går ur den.

Hans uppgift var att öppna graven för att visa kvinnorna att Jesus redan gått ur graven.

”Han är uppstånden, han är inte här. Se, här är platsen där de lade honom.”

Och på platsen låg bindlarna. Johannes berättar vad de fick se. Linnebindlarna låg inte kastade i en hög, utan ihoprullade, och huvudduken för sig. Josef av Aritmatea hade smord med kryddor redan på fredagen. Nu hade de stelnat, vilket gjorde att om någon tagit kroppen ur bindlarna, så hade man varit tvungen att skära upp dem., Men nu låg de ordnade, ihoprullade och huvudduken där Jesus hade legat, eftersom Jesus med sin gudamänskliga kropp gått genom bindlarna, precis som han gick genom dörren när lärjungarna senare var samlade bakom låsta dörrar. På samma sätt som han på påskdagsmorgonen hade gått genom stenen.

Kristus har uppstått från de döda!

I en begravningsannons läste jag häromdan orden: "vissnade tidigt". Så känner många nutidsssvenskar inför döden. Döden är någonting mörkt och oundvikligt som kommer. Blommorna vissnar på hösten, det är ingenting man kan göra någonting åt.
 
Människan har liknats vid en "gränsöverskridare". I kunskap har hon forskat ut gränserna i den lilla världen, först med förstoringsglas sedan med mikroskop och elekronmikroskop. Den forntida människan gjorde upptäcktsfärder i vikingaskepp mot Storbrittanien, sedan kom Columbus och nu passerar mäniskan gränsen för den här planeten och tar steget till våra grannplaneter.
 
Men det finns en gräns inför vilken människan måste göra halt. Den gränsen kallas döden. Hon kan förlänga livet, med mediciner och hälsosam livsföring. Men förr eller senare kommer den obevekligt och utan att göra skillnad på fattig eller rik, känd eller okänd. Så ser det i alla fall ut på ytan. Så kan vi människor tänka när den ene efter den andre av släktingar och vänner går bort. Och även fast vissa människor tröstar sig med att det kanske finns ett ljus bortom horisonten, så menar de flesta att den fysiska eller kroppsliga döden är obeveklig. För de allra flesta västerlandsmänniskor är gravstenen som en stoppbom. Dit kommer vi men inte längre, åtminstone inte med vår fysiska kropp.
 
Det var så lärjungarna kände när Jesus, deras Herre och Frälsare, spikats fast vid korset och dödats. Nu var Hans verksamhet slut. Nu kunde man hålla Hans minne vid liv och vårda Hans grav, men man kunde inte räkna med Hans gemenskap.
 
Tidigt den första veckodagen, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen var borttagen från den.(Joh.20:1)
 
Maria från Magdala var helt övertygad om att Jesus var död. Hon och hennes vänner hade funnits vid korset. Man hade sett hur Han plågades timmarna på korset, hur han gav upp andan och hur den romerska soldaten drev in ett spjut i Hans sida. Nu låg hennes Herre och Mästare begravd. Det minsta hon kunde göra var att bereda Kristi kropp med kryddor, som var sed i Palestina. En sorts enkel balsamering.
 
Men någonting avbröt hennes planer. Hon fick se att stenen var borttagen från hennes Kristi grav. En del tänkar sig att att lärjungarna, och i synerhet kvinnorna, var en samling lättrogna individer, som utifrån någon enstaka händelse drog egna slutsaster och funderade fram uppståndelsen för att de som gärna hade velat att Jesus steg ur graven. Men vid Kristi grav finner vi inga lättrogna lärjungar. Tvärtom verkar det som om det sista de skulle tro var att Han var uppstånden.
 
När Maria får se att den enorma cylinderformade sten, som rullats framför klippgravens öppning på en uthuggen fördjupning, inte bara rullats undan, utan lyfts ur sitt spår och välts över ända så tänker hon inte: "Jesus har uppstått".
 
Nej, hon blir förtvivlad. Hennes känslor kan jämföras lite med de känslor människor upplever inför vandaliserade gravar:

De har tagit bort Herren från graven, och jag vet inte var de har lagt honom.(v.2)
 
Vad ska jag göra nu, jag har ingenstans att sörja? Hennes känslor kanske också kan jämföras med de anhörigas känslor inför det sjunkna Estonia. Var skall jag sörja min vän?
Vad hon inte tänkte på, var att graven varit vaktad av en romersk vaktstyrka (Matt.27:62-66)och att ingen hade motiv att stjäla Kristi kropp. Men hon vänder sig till Simon Petrus och Johannes för att få hjälp av dem. Maria lämnar skildringen i dagens text och återkomer inte förrän v.11.
 
Då begav sig Petrus och den andre lärjungen ut till graven. De sprang båda på samma gång, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där, men han gick inte in. Strax därefter kom Simon Petrus. Han gick in i graven och såg linebindlarna ligga där och duken som hade täckt huvudet. Men den låg inte tillsammans med bindlarna utan för sig, hopvikt på en särskild plats. Sedan gick också den andra lärjungen in, han som hade kommit först till graven, och han såg och han trodde. (Joh.20:.3-7)


Egentligen skulle den tomma graven med den  borttagna stenen räcka för att övertyga Maria från Magdala, Johannes och Petrus. Men det räckte inte, utan istället måste de titta in i graven. Och vad är det egentligen de ser?
 
Tydligen är det de ser tillräckligt för att övertyga dem om att Kristus är uppstånden. Den tomma graven var inte det. Men vad de såg i graven övertygande. Vad såg de egenttligen?
Ja, för att förstå, är det bra att känna till hur en svepning gick till i Palestina på Jesu tid. Vi läser ju att Josef av Aritmatea svepte Kristi kropp och lade den i en "uthuggen klippgrav"(Luk.23:52). En svepning gick till så att man hårt lindande in kroppen med linnebindlar. Mellan varje varv lade man in kryddor, som dels tog bort liklukten och dels hade en balsamerande effekt på kroppen. Efter ett tag stelnade de aromatiska växtkryddorna kring kroppen.
 
Johannes ägnar ett stort utrymme av texten att förklara att man såg linnebindlarna ligga där och duken som täckte Kristi huvud, på ett särskilt ställe hoprullad. Hade Kristi fiender velat ta kroppen hade man inte ägnat tid åt att ta bort bindlarna, utan tagit med hela kroppen. Hade man tagit bort bindlarna, så hade man skurit eller rivit loss dem och de hade inte legat ordnade på ett ställe. Vad Johannes ser, som gör att det står: han såg och han trodde är linnebindlarna liggande där precis som kring en svept kropp med kryddorna inlindade, och bindlarna kring huvudet skilt ifrån kroppen vid huvudgärden, med den skillnaden, att nu låg inte Kristus i bindlarna. Ingenting hade lösts upp i dem. Svepningen hade bara sjunkit samman, därför att den döda kroppen inte var kvar i den.
Det är därför det står:
 
hans såg och trodde

 Kristus var och är uppstånden. Döden var och är inte den yttersta gränsen. Inte ens den fysiska döden. Kristus den evige sanne Guden som blev människa lämnade inte sin mänskliga kropp här, utan tog med den ut ur graven och

genom stenen. Precis som Kristus kunde gå igenom dörren till det stängda rummet, gick Han med sin gudomliga och mänskliga kropp genom bindlarna och genom stenen. Hans mänskliga natur var alltsedan födelsen förenad med Hans gudomliga, så att Hans mänskliga natur hade del av de gudomliga egenskaperna.
 
Han sprängde dödens yttersta gräns i egen kraft.
 
han såg och han trodde. Förut hade de nämligen inte förstått Skriftens ord att han måste uppstå från de döda. (Joh.20:.8,9)
 
Så visar Kristus klart och tydligt i denna del i uppståndelseskildringen. Det skulle inte räcka, inte ens för Petrus och Johannes, för att tro och förstå, men det var en del i det verk Kristus använde för att bevisa sin uppståndelse klart och tydligt. På många sätt och många gånger visade sig Kristus för sina lärjungar och för folket. Ingen skulle tveka alla skulle veta: Kristus var och Kristus är uppstånden.
 
Bibeln säger att Kristus utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull (Rom.4:25)

 Hade inte du och jag varit syndare som är skyldiga inför Gud hade kristus aldrig behövt utlämnas till korset. Men nu är vi ovärdiga syndare, och därför var Kristus Guds Son tvungen att offras i vårt ställe på korset. Vår rättfärdighet räckte inte till. På Korset är alla våra synder samlade så att vi kan peka på korset och säga: Se Guds Lamm som borttager världens synd. Bibeln tillägger att Gud också vill högtidligt förklara att hela världens synder inför Hans domslut är avbetalda och hela världen är frikänd. Detta gör Gud när Han uppreser Kristus ur graven, texten säger: han uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull. D.v.s genom uppståndelsen förklarar Gud högtidligt att Kristus på korset erlagt full lösepenning. Genom uppståndelsen förklaras världen rättfärdig. Vi får lämna våra synder vid Kristi kors och grav, och tillsammans med Kristus får vi uppstå till nytt liv i helighet oskuld och salighet. Detta gör Gud genom dopet säger Bibeln och det får vi tro och lita på.
 
Döden blev inte en oöverstiglig gräns för Kristus. Och när vi genom Ordet, dopet och tron förenas med Hans död och uppståndelse så är inte heller graven en oöverstiglig gräns för oss. Graven är inte ett stopptecken för Guds barn, utan en språngbräda, en port till himmelen. Vi dör och läggs i graven, men vi dör inte den eviga döden i helvetet, utan får komma hem till Kristus i himmelen. Och när vi den yttersta dagen kommer så skall också vår fysiska kropp få passera den gräns som man trodde var oöverstiglig. Då skall vi uppstå med våra kroppar och vi som tror få leva med Kristus i evig glädje och salighet.

Hur Kristus kommer till oss idag och ger oss förlåtelse

Den allmänna nåden kommer till oss genom nådens medel

Detta är en sanning som stå fast vare sig vi tror den eller ej. Men för att vi ska tro den, så att vi blir Guds barn och inte går förlorade alldeles i onödan, har Kristus instiftat sina nådemedel. 

Genom Ordet påminner Han oss om dessa sanningar när Han predikar för oss genom sina tjänare eller genom det lästa Bibelordet.

Genom dopet förenar Gud oss med Kristi död och uppståndelse. Genom dopet
begravs vi till Kristi död, vår syndamänniska begravs med Honom genom vattnet, och genom dopet uppstår vi också med Kristus till nytt liv.

Gud har också gett oss avlösningen, att vi får bekänna våra synder för varandra, och att vi får uttala förlåtelsens Ord till den som bekänner sina synder, förvissa ångrande människor om den förlåtelse Kristus vann på korset.

Det fjärde nådemedlet Kristus givit oss är nattvarden. I nattvarden säger Kristus till oss genom prästen att Kristi kropp är utgiven och  Kristi blod är utgjutet för oss, "Tag och ät, drick alla av den."

till syndernas förlåtelse. Samma försäkran sker i predikan. Men i nattvarden får du och jag del av den kropp och det blod som en gång för alla vann segern på korset. För att vi ska vara fullkomligt vissa om att vi verkligen har del av Hans försoning, så gör Han oss delaktiga av försoningsmedlet, betalningsmedlet, lösepenningen: Hans kropp som hängde på korset  och Hans blod som utgjöts införlivar Han med oss var och en personligen.
 
Att vi kan och får vara säkra på syndernas förlåtelse grundar sig på Kristi löftesord till oss: för er, säger Han, till syndernas förlåtelse. Vi lär oss i katekesen:


Den som tror dessa ord, han har vad de utsäger, nämligen syndernas förlåtelse.
 
Tror vi inte vad Kristus säger när Han lovar oss sin förlåtelse, så har vi ingen tröst av Sakramentet.

Men om vi litar på att Hans kropp och blod offrats för oss, ja, då kan vi vara glada och lyckliga i den tron. För äger vi förlåtelsen, ja, då är vi Guds barn, vi är himmelrikets arvingar, vi är Guds medarbetare, vi är får i Kristi hjord. Äger vi förlåtelsen i Kristi utgivna kropp och blod, då finns ingen skuld för oss, och finns ingen skuld så finns inget straff - då har vi evigt liv, då har vi övervunnit döden och helvetet. Om vi kunde föreställa oss bara bråkdelen av en sådan oerhörd skatt, så skulle vi alltid stråla av glädje, även när det gick oss emot. Som Luther säger: där syndernas förlåtelse är, där är också liv och salighet.

I Palmsöndagens evangelium ser vi Kristus tåga in i Jerusalem. Det är Han som kommer med frälsning till det otroende judafolket, Kristus gör också idag sitt intåg hos oss. Han gör det i Ordet och de heliga sakramenten. Gud give oss att vi, när Han kommer till oss, inte avvisar Honom utan tar emot Honom i troende hjärtan.

Vad som gör nattvarden till en nattvard

I Herrens Heliga Nattvard är  bröd och vin samt Kristi kropp och blod de delar som tas emot av nattvardsgästen. På inget annat ställe i universum sker en sådan sakramental förening av det gudomliga och det jordiska. Bibeln förklarar aldrig detta mysterium och vi kan inte heller förstå det, men eftersom Bibeln lär så, tror vi det. Vi skall inte tro mindre än vad Bibeln lär, men inte heller tro mer än vad Bibeln lär. Det betyder: vi skall aldrig försöka svara på spetsfundiga och nyfikna frågor kring Kristi närvaro i nattvarden som: "hur?," "när?" och "på vilket sätt?" 


I Kristi nattvard talar Han om brödet och vinet som utdelas och mottages
 
Våra bekännelseskrifter gör en biblisk avgränsning inför sådan spekulation. Här förklaras att inget har ett sakramentets natur utanför det av Kristus instiftade bruket. (Nihil habet rationem sacramenti extra usum a Christo institutum SKB s.624). Dvs Jesus hade instiftat nattvarden genom att uttala orden över bröd och vin (konsekration) och dela ut dem (distribution) till de närvarande som tog emot (reception). Det är så Kristus vill att nattvarden skall firas. Gör vi det, så vet vi att vi har Kristi kropp och blod närvarande. Man kan inte bygga upp läror kring delar i nattvardshandlingen (usus) eller utanför nattvardshandlingen. Är vi nöjda med det av Kristus instiftade bruket, så behöver vi inte fråga när Kristus kommer till brödet och vinet eller vad vi skall göra av det som blir över (reliqua). Kristus har befallt oss att äta och dricka Hans heliga kropp och blod, ingenting annat. Det är inte om brödet på patenen, utan det bröd som utdelas att ätas Kristus sade: "detta är min kropp."
 
Kristi instiftelse gör nattvarden till nattvard
Vad är det då som gör Kristi sanna kropp och blod närvarande i nattvarden? Låt oss direkt slå fast: det är inte nattvardsgästens tro som skapar närvaron, inte heller är det prästens värdighet. Det som garanterar Kristi närvaro i Herrens Heliga nattvard är Kristi instiftelse. De ord Han talade vid den första nattvarden och de ord Han säger till oss: "Detta är min kropp, detta är mitt blod" "Gör detta till minne av mig." Kristus har lovat att om vi gör som han säger: välsignar bröd och vin, delar ut och tar emot bröd och vin, ja, om ett sådant nattvardsfirande säger Kristus till oss genom prästen som delar ut nattvardselementen: "Detta är min kropp och detta är mitt blod, förbundsblodet, för er och för många utgjutet till syndernas förlåtelse."
 
Kristi instiftelse är oberoende av personens värdighet
Även den som inte tror, tar emot Kristi kropp och blod. Det är därför Paulus varnar och manar oss till självprövning, så att vi inte försyndar oss mot Herrens kropp och blod. Den som inte tror tar nämligen inte emot nattvardsgåvorna till välsignelse utan till fördömelse. 

Vi skall också varna för en annan fara i nattvardsläran. Det är om man gör närvaron beroende av prästens person. Guds löfte är ju detsamma oavsett om de som döper , eller firar nattvard är på det ena eller andra sättet. 

Det är ju klart att det önskvärda hade varit om vi kunde med 100% säkerhet veta om nattvardsgästerna och de som delar ut gåvorna alla är troende. Men nu är ju inte tron någonting man ser. Ingen ska behöva gå oviss om han är rätt döpt eller fått en rätt nattvard. Guds sakrament är beroende av att vi gör som Han säger ingenting annat. Om vi tar vatten och uttalar doporden, så är det ett rätt dop. Om vi tillsammans med instiftelseorden utdelar bröd och vin i ett nattvardsfirande så har vi en rätt nattvard (i detta ligger givetvis att vi inte i förväg förstört en rätt förståelse av instiftelseorden, genom att påstå att "är" inte betyder "är," utan något annat). 


Kristi nattvard är evangelium
Vår visshet skall grunda sig i Kristi ord vid den första nattvarden. Det är om Hans Ord vår tro skall gripa, ingenting annat. Hans ord: "detta är," blir tillräckliga för oss, för att vi ska veta att Han är närvarande med sin kropp och sitt blod, i med och under bröd och vin. Och för att vi skall veta vilken välsignelse vi Har att hämta i Herrens Heliga Nattvard, har Han tillfogat: för er, utgiven och för er utgjutet, till syndernas förlåtelse.
 

I nattvarden talar alltså Kristus om för oss, på ett tydligt och klart sätt, att det är för oss,  Hans blod utgjöts, det är för oss Hans kropp blev utgiven, för att vi skulle äga 
syndernas förlåtelse. 

Bibeln säger att vi människor genom Adams syndafall gått vilse från Gud. Vi älskar vare sig Gud eller vår nästa, som vi borde. Detta kallas synd och synden gör oss skyldiga inför Gud. Det var därför Kristus kom till jorden. Eftersom vi på grund av vår medfödda svaghet inte kunde blidka Gud eller sona för våra brott, våra fel, sände Gud sin enfödde Son för att lägga våra synder på Honom och straffa mänskligheten i Hans korsdöd. På så vis blev Hans utgivna kropp och utgjutna blod, en gång för alla, betalningsmedlet, lösepenningen, borgensumman för vår skuld. I Hans korsdöd är vi förlåtna och försonade. I Hans död och uppståndelse har domsutslaget: "Icke skyldig" uttalats över en skuldtyngd värld, i Hans korsdöd och uppståndelse har domsutslaget: "rättfärdig" uttalats över en orättfärdig värld.

Nattvarden - inte symboler utan verklighet

 "Första dagen i det osyrade brödets högtidgick lärjungarna fram till Jesus och frågade: "Var vill du att vi skall ställa i ordning, så att du kan äta påskalammet?"  Han svarade: "Gå in i staden till den och den och säg till honom: Mästaren säger: Min stund är nära. Hos dig vill jag äta påskalammet med mina lärjungar."  Lärjungarna gjorde som Jesus hade befallt dem och redde till påskalammet.
 På kvällen låg Jesus till bords med de tolv.  Medan de åt, sade han: "Amen säger jag er: En av er kommer att förråda mig."  Då blev de mycket bedrövade och började fråga honom, den ene efter den andre: "Inte är det väl jag, Herre?"  Han svarade: "Den som doppade handen i skålen tillsammans med mig, han skall förråda mig.  Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd. Det hade varit bättre för honom att han inte hade blivit född."Judas, han som skulle förråda honom, sade: "Rabbi, inte är det väl jag?" Jesus svarade: "Du har själv sagt det."
 Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: "Tag och ät. Detta är min kropp."Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: "Drick alla av den.  Ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse.  Jag säger er: Från denna stund kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger, förrän på den dag då jag dricker det nytt tillsammans med er i min Faders rike."  När de hade sjungit lovsången, gick de ut till Oljeberget." (Matt 26:17-30)

 Kristi ord betyder verkligen att det bröd som utdelas är Kristi kropp och vinet Kristi blod, men brödet och vinet kallas fortfarande bröd och vin i Paulus återgivning av nattvarden (1 Kor. 11:27). Det betyder alltså att den himmelska delen: Kristi kropp och blod förenats med det jordiska: brödet och vinet, precis som Kristi gudomliga natur förenades med Hans mänskliga natur, så att Kristus ibland kallas Gud och ibland människa. Kristus är inte antingen eller, Han är sann Gud och sann människa i en person. Därför uttrycker vår bekännelse detta bibliskt med orden:

"Kristi lekamen och blod är i sanning och väsentligen närvarande samt utdelas och mottages med brödet och vinet. "(SKB. s. 611).

En missuppfattning kommer från reformert håll. Det är uppfattningen att Kristi kropp och blod inte är närvarande alls i nattvarden. Den här läran omfattas av de flesta frikyrkorna här i Sverige och de liberala inom folkkyrkan.
Man har lagt ner stor möda på att försöka bortförklara Kristi  klara och enkla ord. Inte för att man inte förstår vad Han säger, utan därför att man inte vill tro.

När man pressar de reformerta visar det sig nämligen oftast att vad det egentligen handlar om är inte exeges - försök att förstå texten - utan ovilja och förnuftstro. Man säger: "hur skulle Kristi mänskliga natur kunna vara närvarande i nattvarden, när Han är uppstigen till himlen?" Man säger att det är barbariskt att tänka sig att man äter Gudasonens kropp och blod osv.

Men vi är inte intresserade av vad som är passande för det mänskliga förnuftet. För oss räcker det med att Kristus sagt att det är så. För oss räcker Kristi: detta är.

Luther skriver:

"Med det ordet kan du styrka ditt samvete och säga: 'Om än hundra tusen djävlar jämte alla svärmare komma med sitt tal: 'Hur kan bröd och vin vara Kristi lekamen och blod?' så vet jag, att alla andar och lärda tillsammans icke är så kloka som det gudomliga majestätet i sitt minsta finger.'  Här står nu Kristi ord: 'Tag och ät! Detta är min lekamen. Drick härav alla! detta är det nya förbundet i mitt blod' osv. Därvid förblir vi, och vi vill se den, som skall kunna mästra Kristus och få en annan mening i det han har talat." (SKB. s. 485).

Ändå har man på alla sätt försökt att mästra Kristus och få en annan mening i det Han talat. Man har sagt att ordet: "är" inte betyder "är" utan "betecknar" eller "symboliserar." Jesus skulle alltså menat: detta bröd symboliserar min kropp. Men på inget ställe i Bibeln betyder ordet "är" något annat än "är." När Kristus säger: "jag är dörren" eller jag är "vinträdet," så betyder det inte att Han symboliserar vinträdet eller dörren. Jesus är verkligen den enda dörren till himmelen och Han är vinträdet i vilket alla kristna är inlemmade som grenar.

Man kan inte heller säga att ordet "kropp", när Kristus säger om brödet: "detta är min kropp," skulle vara en symbol för kyrkan som Kristi kropp. Det var Hans verkliga fysiska kropp som offrades på korset, inte kyrkan som symbol för Hans kropp, om brödet i nattvarden säger Kristus: "Detta är min kropp, som utges för er" (Luk. 22:19).

Det är en språklig huvudregel att varje ord i första hand skall förstås bokstavligt. Enbart om orden eller sammanhanget visar att man kan tolka symboliskt skall man göra en sådan tolkning. Men på inget ställe förklarar Kristus eller apostlarna att instiftelseorden skall förstås symboliskt eller bildligt. Om Kristus hade velat att vi skulle förstå Hans Ord symboliskt hade Han förklarat det, eller visat det.

Tvärtom, när Paulus förklarar innebörden av nattvarden så understryker han ännu tydligare att orden skall förstås bokstavligt. Han säger i sitt första brev till församlingen i Korint:

"Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp" (1 Kor. 10:16).

Paulus säger inte att den ovärdige nattvardsgästen syndar mot tecknet, eller bilden eller symbolen av Kristi kropp. Nej han säger:

"Den som... äter brödet eller dricker av Herrens bägare på ett ovärdigt sätt, han syndar mot Herrens kropp och blod... Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig." (1 Kor. 11:27, 29).

Apostlarna tvivlade inte på Kristi ord i detta sammanhang, de diskuterade inte om det var möjligt att äta Hans kropp trots att Han fanns framför dem i fysisk gestalt.