Att rätt förstå lag och evangelium

"Men vi vet att lagen är god, om man brukar den rätt." (1 Tim. 1:8)

När lagen säger till ditt ängsliga samvete: det och det är dig befallt, och däri har du förbrutit dig mot mig, därför måste du förgås, då är i en sådan kamp och dödsnöd att tiden är inne för tron, att den fattar mod och bryter fram med all makt, träder fram inför lagen och säger frimodigt till den: Kära lag, är du ensam Guds ord? Är inte även evangelium Guds ord? Har löftet upphört att gälla? Har Guds barmhärtighet tagit slut?

När därför lagen anklagar mig och säger, att jag är en syndare och inskriven i Guds skuldregister, så måste jag bekänna, att det är sant. Men att jag är fördömd, behöver jag inte erkänna, utan får med stark tro värja mig mot lagen och säga: Enligt lagen är jag en fattiga förtappad syndare, men jag vädjar från lagen till evangelium. Ty Gud har förutom lagen gett oss ett annat ord, som heter evangelium, som med sin nåd skänker syndaförlåtelse, rättfärdighet och liv.

Så högt som himmelen är över jorden, så vitt skild från rättfärdiggörelsen är även lagen. Och beträffande rättfärdiggörelsen skall ingenting annat läras eller talas än nåden uppenbarad i Kristus. Lagen medverkar inte till rättfärdigheten inför Gud, inte ens på minsta sätt. När man förstår lagen rätt, så gör den människan försagd, ja bringar henne till förtvivlan, men förstår man den inte rätt, så verkar den skrymteri. På samma sätt förhåller det sig med evangelium: om man inte förstår det rätt, så gör det människorna säkra och råa, men om man förstår och tror det rätt, så gör det människorna fromma och gudfruktiga.

Ur: "Resekost", betraktelser för var dag i året, samlade ur Martin Luthers skrifter.

Förnöjsamhet

"Lev inte för pengar, utan nöj er med vad ni har. Gud har själv sagt: Jag skall aldrig lämna dig eller överge dig." (Hebr. 13:5)

Otron menar, att detta löfte uppfylls, när vi har pengar nog, då kistor och förråd är fulla och ingen olycka är för handen. Då behöver man inte Gud och frågar inte efter honom. Ja, sådana människor vill gärna, att Gud skall sköta sitt däruppe i himlen och att han skall låta dem sköta sin mammon här nere på jorden.

Men detta kan inte kallas att tro, utan det är en önskan att känna, det är inte att vänta Herrens stund, utan man vill äga det i handen. Men han vill lära oss att vi skall vända oss till honom och invänta honom. Han skall helt visst försörja oss

både timligt och evigt. Det är som om han ville säga: Om du inte har något i plånboken eller i förrådet, så skall du likväl ha allt i mig. Hur så?

"Jag är Herren din Gud". Är jag din Gud, så kan jag ge dig vad du behöver till uppehälle utan alla förråd, min hand är inte för kort. Somliga har sin skatt i gods och guld, andra äger den i mig allena. Det förråd du själv har, kan brännas upp, det kan bli stulet eller förtäras av mal. Men det som jag förvarar är i gott förvar, och om du förövrigt inte äger något, så är du ändå rik och väl försörjd, ty du har mig och i mig allt.

Ur: "Resekost", betraktelser för var dag i året, samlade ur Martin Luthers skrifter.

Kommit för att tända en eld på jorden

Jesus sade: "Jag har kommit för att tända en eld på jorden, och hur gärna ville jag inte att den redan vore tänd." (Luk. 12:49)

Vi ser i våra dagar, att på grund av våra motståndares förföljelser och hädelser och på grund av världens förakt och otacksamhet kommer efter evangelii predikan att följa många olyckor, som ängslar oss så, att vi ofta efter köttet tänker, att det hade varit bättre om gudaktighetens lära aldrig blivit känd och freden bevarad än att som nu denna lära blivit spridd och den allmänna säkerheten äventyrad. Men efter anden säger vi oförskräckt med Kristus: Jag har kommit för att tända en eld på jorden och hur gärna ville jag inte att den redan vore tänd!

Men så snart denna eld är tänd, börjar häftiga oroligheter, ty det är inte någon kung eller kejsare som framkallar den, utan denna tidsålders gud, som är en oerhört mäktig ande och herre över hela världen. Denne store motståndare angrips av det svaga ordet, som predikar den korsfäste Kristus. Då Behemot känner dess gudomliga makt, rör han alla sina lemmar. Han slår med stjärten och "gör djupet kokande som en gryta" (Job. 41:22). Därav kommer alla oroligheter och allt raseri i världen.

Därför bör det inte alls oroa oss, att våra motståndare förargas och ropar, att det inte kommer något gott av evangelii förkunnelse. De är själva blinda och förhärdade, och därför är det för dem omöjligt att se någon nytta eller frukt av evangeliet. Vi däremot som tror ansätts visserligen i utvärtes måtto och till en tid av allt möjlig ont. Vi föraktas, plundras, smädas, fördöms, är var mans avskrap och blir dödade. Och invärtes ängslas vi av vårt syndamedvetande och plågas av onda andar. Men lika fullt ser vi, att evangelium medför väldiga och oräkneliga fördelar och frukter. Ty vi lever i Kristus, i vilken och genom vilken vi är konungar och herrar över synden, döden, köttet, världen, och dödens kung. På vilket sätt? I tron, ty ännu är inte vårt goda uppenbart. Vi väntar det under tiden med ståndaktighet, och likväl äger vi det redan säkert genom tron.
Ur: "Resekost", betraktelser för var dag i året, samlade ur Martin Luthers skrifter.

Inte längre jag

"Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig." (Gal. 2:20)

När Paulus säger: Men jag lever, låter det personligt, som om han talade om sin egen person. Därför rättar han sig genast: Dock inte längre jag, d.v.s. det är inte längre jag som lever i min person, utan Kristus lever i mig. Personen lever visserligen, men inte i sig själv eller för sin egen del. Men vad är detta för ett jag, om vilket han säger: Inte längre jag? Det är det jag, som står under lagen och måste arbeta för att uppfylla den och som är en från Kristus skild person. Det jaget förkastar Paulus, ty jaget såsom en från Kristus skild

person är hemfallet åt döden och helvetet. Därför säger han: Dock inte längre jag, utan Kristus lever i mig.

Om inte Paulus förut hade använt samma talesätt och ord för ord förestavat oss det, så skulle inte ens någon av de heliga vågat använda det. Ty det är obrukligt, ja något alldeles oerhört att säga: Jag lever, jag lever inte; jag är död, jag är inte död; jag är en syndare, jag är inte syndare; jag har lag, jag har ingen lag. Men detta uttryckssätt är sant i Kristus och genom Kristus. Om du därför, när det gäller rättfärdiggörelsen, skiljer på din person och Kristi, är du i lagen, förblir i den och den lever i dig, vilket betyder att vara död inför Gud.

Men om tron gäller det i stället att lära rätt, nämligen att man genom den så införlivas med Kristus, att av människan och honom blir liksom en person, som inte kan skiljas från honom utan ständigt hör samman med honom och säger: Jag är som Kristus, och Kristus säger i sin tur: jag är som denne syndare, eftersom han håller sig till mig och jag till honom. Ty vi är genom tron förenade till samma kött och ben, Ef. 5: 30: "Vi är lemmar av hans kropp". Denna tro förenar sålunda Kristus och mig fastare med varandra än mannen är förenad med sin hustru.

Ur: "Resekost", betraktelser för var dag i året, samlade ur Martin Luthers skrifter.